denise

2007-11-27T14:59:00.000+01:00

Det är inte alltid så roligt att få veta mer om världen och hur den funkar.
Inte alltid så kul att se bortom meningslösa rubriker om tv-bönder och kändis-wannabees.
Att journalister ens kan nedlåta sig till att skriva om sådant, när dom istället kunde öppna ögon, visa upp det som inte vill visas upp, upplysa om sådant som faktiskt påverkar oss.
För inte påverkas vi av att robinson-Robban varit i ett krogslagsmål, om man inte är den som han slogs med, inte av att bonde-Fredrik aldrig haft en tjej, och inte av om två av idoldeltagarna har en romans eller inte.
Det känns inte så väsentligt, viktigt för de som är inblandade, men inte för de miljoner människor som läser tidningen.
För det läses ju det gör det, och tidningar kan använda det som försvar bäst dom vill. men då ska dom inte kalla det nyhetstidningar utan skvaller- och hittepå-tidningar, för viktiga nyheter är det inte.
Och alla bantningsartiklar och otrohetsartiklar och så-här-vill-din-partner- att-du-ska-vara-artiklar och jag vet inte vad.
Vad gäller bantning, behövs det, prata med en expert som kan utgå ifrån dig istället för att läsa i aftonbladet, och när det gäller relationer, så ett litet tips..man kan prata med varandra :O

Så, det var mitt lilla utbrott för dagen.

tillbaka igen

2007-11-04T23:51:00.000+01:00

Det blev ett väldigt långt blogguppehåll för mig. Trodde faktiskt inte att jag skulle börja skriva här igen, att jag inte hade mer att skriva om.
Men nu har suget börjat igen, hur länge det varar kan jag inte svara på, kanske blir det bara detta inlägget, kanske blir det regelbundenhet igen.
Kanske är det inte ens någon som kommer ihåg adressen hit längre, kanske kommer ingen märkar att jag börjat igen, men det är ju ändå mest för min egen skull, även om det är roligt med respons.
Vi får se hur det här utvecklar sig, vi får se..

2007-08-21T23:12:00.001+02:00

Det verkar som att många har det lite tufft just nu.
Det är förändringar av olika slag, eller som i mitt fall brist på förändringar.

Vissa saker har man sig själv att skylla för, för att man inte tagit tag i det för länge sedan, och andra saker ligger utanför ens kontroll.
Den enda tröst jag kan komma på då, oavsett hur läget är nu, är att man kan ta kontroll över hur det ska bli framöver i alla fall.

Jag kan engagera mig i att hitta ett arbete att ersätta mitt nuvarande skitjobb, som ger mig ångestattacker, med.
Jag kan hitta en ny lägenhet att byta ut min skokartong, som ibland ger mig kvävningskänslor, mot.
Jag kan se till att få tid och ork att ha ett socialt liv dessutom, inte jobba, sova, äta, jobba, sova, äta, dag ut och dag in.

Saken är den att jag märker att det börjar bli akut att fixa till mitt liv nu, ju längre tid det går, desto längre ner sjunker jag, och det blir svårare och svårare att få till orken och peppen.
Jag vill inte sjunka längre nu, nu är det uppåtgång som måste gälla.
Det är svårt, och jag vet inte hur, mer än att ett nytt jobb är ett måste, måste, måste.
Vilket jobb jag vill ha istället? Jag har inte en aning, jag vet varken ut eller in och att läsa platsannonser ger absolut nada, nothing, nichts.
Det är försäljare hit, och tidningsutdelare dit. Provisionslön, provisionslön, provisionslön.

Jag vet inte vart jag ska få min inspiration riktigt, men någonstans måste den ju finnas, jag får bara inte ge mig den här gången.
Den här gången är det min tur!

oh my god...

2007-08-21T12:54:00.000+02:00

Vad f-n är det för fel på folk?!
länk

2007-08-20T23:10:00.001+02:00

Imorgon är det jag som ger mig ut på jakt efter en symaskin!
Så håll tummarna för att jag kan lokalisera en i en prisklass mitt kontokort kan hantera.
Jag är så sugen på att sy kläder nu att det bara kliar i fingrarna!
Det lite trista är ju att när man ansträngt kontokortet till bristningsgränsen med en symaskin, ska det köpas tyg och nålar och jag vet inte vad. Men man får ju börja nånstans, och på fredag är det löning. Då tror jag att det är okej att sno lite från sparkontot fram tills dess.
Men sen kommer ju ytterligare ett litet bekymmer.
Vad ska jag börja med? Har ju flera olika saker jag vill prova på!
Men, jag antar att jag får ta det beslutet när det blir aktuellt :)

2007-08-17T02:08:00.000+02:00

Ibland kan det vara oerhört skönt och avslappnande att gå ut och dansa med en god vän, till elektronisk dansmusik, en torsdagskväll, efter en hel dags arbete...

uhhh..

2007-08-16T09:34:00.000+02:00

Gick så där med mina föresatser att hålla mig vaken igår.
Och med mina föresatser att gå upp tidigt idag. Jag drömde ju så spännande! Inte kan man överge spännande drömmar!

Men, nu är jag tröttare än någonsin och har huvudvärk, och då fick jag inte ens veta hur drömmen slutade. damn.

..så jag kämpar vidare...

2007-08-15T21:26:00.000+02:00

Klockan är nu halv tio på kvällen och jag har tillbringat de senaste två timmarna med att motstå kuddens lockrop.
Jag skulle ju kunna gå och lägga mig nu egentligen, men jag känner mig själv för väl.
Börjar inte jobba förrän klockan elva imorgon nämligen,vilket alltså innebär sovmorgon, och jag vet, vet, att den kommer utnyttjas till max oavsett när jag går och lägger mig.
Det betyder alltså att om jag somnar nu kommer jag få en rejäl överdos av sömn, vilket i efterhand inte brukar bli så lyckat...

såhär i semestertider...

2007-08-13T20:49:00.000+02:00

Det här är helt otroligt, nästan galet.
jag ska få vara LEDIG MINST FYRA DAGAR I STRÄCK!
Min chef har precis kommit tillbaka efter sin semester och var på solskenshumör idag.
Och när jag då nämnde att jag börjar känna mig lite sliten, så var det klart att jag skulle få lite ledighet och vila upp mig.
Yeay!

A sign of fear

2007-08-09T21:54:00.000+02:00

Ibland, plötsligt och utan förvarning börjar allt kännas meningslöst.
Jag kan ha haft en toppendag i övrigt,men plötsligt deppar jag ihop fullständigt, och vill egentligen bara gråta, eller eventuellt sova, så att jag slipper känna.
Oftast börjar jag inte gråta, det stannar vid en klump i halsen av något obestämbart.
Det blir svårt och ointressant att äta, all initiativförmåga försvinner, och om det inte var för att jag inser att det bara förvärrar,hade jag gärna suttit och bara stirrat på någon obestämbar punkt framför mig.

Det dök upp idag.
Och faktum var att jag och pojken pratade om just detta symptom igår kväll.

Vi har fått en lägenhetsvisning på söndag, vår första, och plötsligt blev allt så verkligt.
Inte bara en framtidsdröm längre, utan något som händer nu.
Hela dagen på jobbet har jag bara varit glad, men när jag slutade jobbet snurrade det till i huvudet, och det jobbiga började.
Inte så farligt idag som det kan bli, utan mer ett störande moment som gör att jag tappar lusten till det mesta.

Men som tur är får man lov att vara lite skraj för stora förändringar.
Att vara rädd är inte detsamma som att ångra sig.

på jakt efter ett hem

2007-08-09T10:52:00.000+02:00

Så var man inne i söka-lägenhetskarusellen på allvar igen.
Tröttsamt, ständigt pirr i magen så fort telefonen ringer, irritation och nervositet när man ringer upp efter nån minut och ingen svarar på hela kvällen, är chansen borta?

Men denna gången är jag inte ensam, delat ansvar känns skönt, delade drömmar är härligt.

2007-08-02T21:02:00.000+02:00

Suppose I never ever met you
Suppose we never fell in love
Suppose I never ever let you
kiss me so sweet, and so soft
Suppose I never ever saw you
Suppose you never ever called
Suppose I kept on singing lovesongs
just to break my own fall

Ett mysterium

2007-07-26T22:37:00.000+02:00

Vad är det egentligen som gör att två människor kan fastna för varandra på det faktiskt mycket underliga sätt som man gör när man blir kär?

De personliga egenskaperna säger många, men jag kan slå vad om att just dom egenskaperna man uppskattar så mycket hos den andre har man redan stött på hos så många andra innan, utan att ha uppmärksammat det ens närmelsevis så mycket.

Utseendet då? Samma sak där, man har utan tvekan träffat någon som har varit sötare, snyggare, vackrare förut, men ingen kan mäta sig med den man älskar, inte egentligen.

Dom där små sakerna då, dom små speciella, personliga sätten att göra saker på som man inte märker från början, utan som man bara ser fler och fler av, ju mer man lär känna varandra?
Det där sneda leendet, den där entusiasmen inför vissa saker, sättet att kramas, smeka.
Hur personen ser ut när han/hon koncentrerar sig djupt på något, när han/hon sover.
De små, för omvärlden nästan osynliga, sätten att visa omtanke, välvilja.
Eller kanske hur personen får en busig glimt i ögonen för att i nästa sekund kittla en tills man tappar andan av skratt.

Vem vet?
Inte jag.
Jag kan bara gissa, eller strunta i det, för vad spelar anledningen egentligen för någon roll?
Man vet att man älskar, det kan få stanna vid det.

2007-07-24T21:24:00.001+02:00

jag skulle vilja skriva en kärleksförklaring till min D, här och nu, men orden räcker inte till...

Att ta sitt jobb på för stort allvar

2007-07-24T20:42:00.001+02:00

Inatt vaknade jag till av att jag pratade i sömnen. Pojken som var vaken undrade vad jag sa.
Det jag åtminstone tror att jag sa var en ostsort.
Jag har nämligen jobbat i delikatessdisk senaste veckan och håller på att lära mig ett stort, stort, stort, antal olika pålägg.
Men i alla fall, när D undrade vad jag sa kom ett strålande resonemang från min sida.
" jag kan lika gärna lära mig all ostsorter nu när jag ändå sover.."
Någon tyckte att det var lite smått lustigt, men jag tyckte allt var glasklart och somnade om..

en snedvriden bild av mig själv

2007-07-13T22:42:00.000+02:00

Jag är inte alltid så nöjd över vem jag är som jag borde.
För någon dag sedan kom jag ett steg närmare förklaringen till varför.
Det var pojken som berättade att i princip alla av dom han känner som har träffat mig har lämnat liknande omdöme.
Söt och härlig, men inte alls som alla andra, speciell, på ett bra sätt.
Och dom där orden, "inte som alla andra" sved verkligen till, orden som följde, "på ett bra sätt" försvann i sammanhanget och blev obetydliga.
Dom där fyra orden lyste som i neon framför ögonen på mig och var omöjliga att ignorera.
Jag behövde inte fundera så länge över hur det kom sig.
Förklaringen kom ganska så snabbt och enkelt när jag till sist, efter många år, såg på saken från rätt perspektiv.
Jag har helt enkelt så länge haft som mål att smälta in, att vara just som alla andra, att jag inte ens reflekterat över att det kanske är dumt, att jag inte tjänar ett dugg på att försöka vara något eller någon jag inte är.
Och dom där fyra orden bekräftade att jag inte hade lyckats uppnå det målet, som jag visserligen inte ens varit så medveten om att jag haft, men som ändå varit en stor del av min tillvaro.
Att ha blivit utsatt för mobbing och utanförskap sätter sina spår, och även om jag oftast inte vill tro det, så finns det fortfarande kvar.
För varför skulle jag känna att jag behöver förändras och bli en i mängden, om inte för att det var vad jag på ett omilt och elakt sätt fick veta behövdes under skoltiden?

Människor är inte alltid så bra på att hantera det annorlunda, och de annorlunda inte alltid så bra på att hantera andra människor, så självklart blir det fel ibland.
Men ändå, om man är "inte som alla andra, men på ett bra sätt", varför försöka dölja det?

2007-07-10T22:49:00.000+02:00

Jag har en nära vän från gymnasietiden.
Hon träffade en kille i andra änden av landet och flyttade till honom efter endast några få träffar förra året.
Tyvärr tappade vi mycket av vår kontakt då men jag anser henne fortfarande vara en av mina bästa vänner.
Försökte få tag på henne i förra veckan men utan lyckat resultat, så jag gick in på hennes sida på en community, för att se om där varit någon aktivitet det senaste. Hon har inte varit inloggad på flera månader men i hennes gästbok hittade jag ett inlägg från hennes kusin. "Grattis på bröllopsdagen.."
Kan det vara så att jag har missat en av de kanske största upplevelserna, i en av mina bästa vänners liv på det viset? Inte fått veta något varken före eller efter så att jag kunnat gratulera?

Jag måste erkänna att jag upplever lite blandade känslor just nu, först och främst är jag glad att hon har hittat den hon vill dela sitt liv med, men jag känner mig också lite bortglömd.
Har vi glidit ifrån varandra så mycket?

2007-07-07T13:43:00.000+02:00

Jag blir verkligen galen på det här ständigt gråa som är utanför fönstret.
Man blir trött, håglös och deppig, även om man inte har något att deppa över.

Ge mig solsken, ge mig lite färger därute!

2007-07-06T22:25:00.000+02:00

Dagen-efter-ångest, regn och genomgrått på himlen.
Lägg där till sitta i en hemköpskassa och le i sex timmar så har ni min dag i ett nötskal.
Som tur var blev det bättre nu framåt kvällen, tänk vad lite telefonpratande och godis kan göra!

Dagen-efter-ångest ja..Var på Glory boat igår, eftersom att pojken spelade skivor där (skryta,skryta :P).
Hade tänkt mig att möjligtvis dricka en öl, och att vara hemma innan 00.30 åtminstonde.
Det gick inte jättebra på någon av punkterna.
Dessutom fick jag ofrivilliga duschar under kvällen då arrangörerna hängt upp laddade vattenpistoler i taket,som folk blev väldigt förtjusta i, ett grymt få-igång-festen-trick, det ska erkännas, men blött.
Men jag hade trevligt, och som tur var ringde dom inte om jobb klockan 07 som dom mycket väl hade kunnat göra, utan 10:30, och då hade jag ju hunnit sova mina timmar, även om jag av andra anledningar inte var jättepigg på att gå utanför dörren, än mindre ur sängen..

På äventyr med D&D

2007-07-05T16:57:00.000+02:00

Ibland går jag och älsklingen ut på promenader utan självklara mål och utan att egentligen riktigt veta vart vi kommer hamna och hur vi ska ta oss vidare därifrån.
Igår kväll begav vi oss ut till Röda sten, och bara att ta sig dit var ett projekt i sig, då inga vagnar gick som dom skulle.
Vi började i brunnsparken, men då det var ganska lång väntetid promenerade vi bort till domkyrkan. När vi kom dit var det plötsligt ännu längre väntetid, så vi gick vidare till Grönsakstorget, och väl där såg vi på skärmen i väntkuren hur minuterna kvar till nästa vagn gick åt alldeles fel håll, istället för att minska blev dom fler och fler.
Och eftersom att det var en fin kväll, och det är tråkigt att stå och vänta, började vi promenera bort till Järntorget.

Väl på Järntorget stannade vi och väntade på en vagn, som när vi satt på den, plötsligt svängde av åt "fel" håll. Den skulle av någon anledning som jag inte kunde höra via högtalarna köra ett annat håll. Så vi hoppade av, och tog en vagn som kom strax efter, och som gick dit vi skulle lite snabbare.

Vi kom fram bra mycket senare än beräknat, och det hade börjat skymma ganska så rejält, men promenaden längs med havet och bland gamla tegelbyggnader var härlig.
Sedan kom vi upp i ett bostadsområde, älsklingen trodde att han visste ungefär vart vi var och jag hade inte en susning.
Där började uppdraget att hitta till en hållplats så att vi skulle hinna tillbaka till brunnsparken innan sista nattbussen hem gick.
Turen var med oss och vi hittade en hållplats, med en väntetid på endast fem minuter.

Strax innan kl 01 var vi hemma och jag var mer än redo att slumra in.

Dags igen..

2007-07-02T17:47:00.000+02:00

..att leta lägenhet.
Mitt kontrakt går ut om 3 månader, och då vill jag gärna ha någonstans att ta vägen med alla mina grejer.
Någonstans där min säng kan stå, där jag kan koppla in tv och dator, och kanske ställa en soffa som jag inte köpt än.
Någon som har några supersmarta tips om var jag ska leta?

jag,enligt tjejgänget

2007-06-27T20:28:00.000+02:00

Hemlig
Djup
Försiktig
Lurig
Fiffig

2007-06-24T20:59:00.000+02:00

När telefonen ringde innan kände jag ett jobbigt tryck över bröstet, men efter att ha svarat, och hört dig säga några få ord, så lättade allt.
Tänk, att i alla tänkbara situationer, så kan din röst rädda mig.
Det är den, och inget annat, som är den bästa medicinen.

imorgon, nu tack.

2007-06-24T19:58:00.000+02:00

Så sent som igår kväll sa jag att jag inte får bakfylleångest. Å andra sidan var jag inte helt nykter när jag sa det.
Och nu börjar jag undra över om det inte var ett lite, så att säga, osant påstående.
Jag mår inte dåligt rent fysiskt, lite trött och så men annars absolut ingen fara.
Men humöret är det inget vidare med. Det är en sådan dag då minsta motgång troligtvis skulle orsaka en syndaflod av tårar.
Jag skyller på alkoholen.
Nu går jag och tar en lång dusch. Sedan tänker jag gömma mig under täcket med en bok och lite chips.
Just idag är det nog den bästa medicinen tror jag. Det, och att sen gå och lägga sig tidigt, slippa ifrån idag, och vakna upp till imorgon istället.
Det verkar bra.

busskurs-frukost

2007-06-11T13:27:00.000+02:00

Vakna upp och komma på att det behövs åkas iväg i värmen för att handla frukost.
Det kan faktiskt bli väldigt bra, väldigt onyttigt, och dyrt, men bra.

Vi hoppade på bussen, och begav oss iväg till Focus.
På Focus, precis vid kassorna, stod ett kylskåp. I kylskåpet fanns glass. Från Ben&Jerrys. Med cookiedough. Motstå det den som kan.

Sen missade vi bussen tillbaka, 20 minuter kvar tills nästa gick. Och man vill ju inte att glassen ska smälta.
Lösning på det problemet?
Man går in på närmsta bensinmack, frågar snällt om man kan få ta två plastgafflar, ler stort och tackar, går ut och sätter sig i en busskur och börjar äta på glassen,direkt från burken.

Inte precis en everyday-breakfast, men ibland får man lov att göra så ;D

Jag-är-bra-boken

2007-06-07T21:34:00.000+02:00

Varje kväll innan jag går och lägger mig försöker jag skriva ner tre saker som jag har gjort bra under dagen, tre saker jag är tacksam för, och om det är något jag vill ha hjälp med.
Vissa dagar är jag bättre på att komma på undanflykter än att faktiskt skriva.
Vissa kvällar har jag inte tillgång till papper och penna, men då försöker jag tänka tre saker för mig själv istället.
En del tillfällen är det jättelätt att skriva, vissa dagar känns så händelselösa att det är nästan omöjligt.

Men, faktum är, att om jag skrivit kvällen innan, så känns det bättre att vakna upp dagen efter, lättare att sätta sig på vagnen till jobbet, och inte så svårt att hålla peppen uppe.

Kanske har det bara blivit några lyckoträffar nu,eller så gör det faktiskt skillnad.
Vilket som är det inte så väldigt tidskrävande, och jag kan aldrig tänka mig att det är dåligt att tänka på vad man är tacksam för, och att komma på saker man gjort bra under dagen.
Så jag tänker fortsätta skriva.
Och försöka sluta med undanflykterna.

2007-06-06T21:52:00.000+02:00

Kvällssol på en balkong. Folköl. Lite vattenpipa. Slapp musik i bakgrunden. Härliga människor.

Jag tror bestämt att sommaren är här!

Framtidsdrömmar

2007-06-04T22:00:00.000+02:00

Ett hus, ett hem, på landet. I närheten av hav eller sjö.
En trädgård, egenodlade örter, bär och grönsaker.
Ett par underbara, söta katter.
En mysig uteplats där man kan dricka sitt morgonkaffe, och grilla sin middag.
Avskildhet men inte ödslighet.
Ett eller två små busfrön så småningom.
Mening.
Och, viktigast av allt. Att få dela mitt liv med den jag älskar mest.

Detta kan jag fantisera om när jag inte kan somna, när jag känner mig lite nere, eller sitter på vagnen och har tråkigt. Min framtid ska bli fantastisk.

Me like!

2007-06-04T21:46:00.000+02:00

Bouncing off clouds (låt nr 2)

Catch you

låt inte ditt dåliga liv gå ut över mig,hörru!

2007-06-03T21:57:00.000+02:00

Jag blev så ledsen innan ikväll. Orsak: en av västtrafiks chaufförer.
Jag satt på busshållsplatsen och väntade, och när jag såg bussen komma längre bort, reste jag mig och gick fram dit bussen alltid stannar annars, där bussen ska stanna.
Bussen saktade in, men istället för att stanna, som en busschaufför ska göra när han kommer till en hållplats där det står någon och väntar, fortsatte han att sakta rulla framåt cirka 20 meter så att jag var tvungen att gå efter, osäker på om han skulle stanna alls eller bara gasa iväg efter en stund.
Redan där var det ju väldigt förudmjukande. Behöva gå bredvid bussen medan resten av passagerarna stirrade.
När f***-chauffören till sist stannade, på ett övergångsställe, blockerandes en parkeringsinfart, var jag framme vid dörren fem sekunder efter att dörren öppnats, och det jag möts av när jag kommer in är ett väldigt otrevligt "rör på dig!".
Jag blev så chockad att jag inte visste vad jag skulle svara så jag gick bara in och satte mig, tyst och med tårarna på väg.
Men det första jag gjorde när jag kom hem var att skicka iväg ett klagomål till västtrafik.
Jag är inte typen som i första taget klagar på saker, men det där var oacceptabelt, och fick mig att känna mig väldigt liten och utsatt.
Och jag förtjänar inte att känna så.

Blä

2007-05-30T22:04:00.000+02:00

Förklara gärna för mig hur det här har gått till.
Allt jag försökt mig på att äta nu ikväll får en bismak av oliver. Till och med melonen. Jag är inte förtjust alls i oliver. (Förutom i bröd).
Jag har inte varit i närheten av att äta, eller ta i oliver idag, så vart kommer det ifrån?
Åt ciabatta med oliver igår,men det kan ju knappast kännas av nu?!
Jag kommer svälta ihjäl bara för att allt smakar illa.
Stackars mig.

Gröna fingrar

2007-05-21T22:38:00.000+02:00

Idag har jag köpt en chili-planta, ska bli roligt att se om jag kan få fram några röda, starkt smakande frukter att förgylla min matlagning med längre fram.
Jag har ett svagt minne av att ha försökt förr och då ganska effektivt tagit död på plantan långt innan dess.

Har även planterat om kaktusar idag, det var... intressant.
Fått plocka bort små, nästan osynliga, men väldigt stickande, taggar från fingrarna hela dagen.

Ärligt talat

2007-05-19T15:14:00.000+02:00

Dom måste skämta mig aprillo

Polis? Vakter? Tvinga in i bussar? (inte i nuvarande förslaget men att dom ens kom på tanken?)

hm..

Ledig dag

2007-05-17T13:42:00.000+02:00

Inget jobb idag, borde utnyttja tiden på något trevligt och roligt sätt.
Istället sitter jag hemma, drabbad av något underligt virus/annat skit i kroppen.
Känner mig inte särskilt dålig egentligen, men tillräckligt för att ha tappat lusten att göra saker.
Det glada humöret verkar jag också ha tappat bort.
Får ta på mig min Sherlock-hatt och ge mig ut på spaning.
Saknar mitt jag-mår-bra-humör.

Kraftfullhet

2007-05-14T20:25:00.000+02:00

Det är något alldeles speciellt med oväder.
Jag vet att i alla fall jag känner mig väldigt full av kraft när jag ser de mörka molnen samlas på himlen, känner hur vinden börjar tillta, och märker att regnet bara är minuter bort.
Kanske (inte alls otroligt) är det bara jag som är fullständigt knäpp, men när jag känner den den där speciella vinden som kommer, som susar på det där säregna sättet i träden, när luften nästan vibrerar av den krafturladdning som ska komma, då känner jag mig mer delaktig än vid något annat sorts väder.
Jag kan verkligen känna den där energin i hela kroppen, det är som att varenda cell får en extra dos livskraft.
Precis som växterna trivs jag med lite regn ibland.

Dagens tips

2007-05-08T21:43:00.001+02:00

Nyponsoppa med lite glass i...

Mmm...

Gott...

dripp dropp

2007-05-08T13:19:00.000+02:00

Mysigt att bo i en vindslägenhet med snedtak och fönster riktade mot himlen när det regnar.
Höra regnet klart och tydligt, och veta att än på ett bra tag behöver jag inte gå ut.
Jag kan bara sitta här inne.
Bara ha det bra, med musik, böcker och frukt.
En varm dusch, tänka på allt som är bra.
Trivas.

Ekonomisk uppgång

2007-05-08T12:22:00.000+02:00

Jag har äntligen fått sålt min bil!
Inte helt problemfritt dock, då den tyckte att det var lämpligt att vägra starta när köparen precis skrivit på pappret om att hon köper den i befintligt skick.
Men mamma gjorde en väldigt uppskattad insats och nu verkar köparen nöjd, och jag är nöjd, och alla är nöjda.
Möjligtvis inte min bror som nu är billös då han lånat min hitintills, men han visste ju att den här dagen troligtvis skulle komma.

Sedan så vill företaget dubbla mina arbetstimmar dessutom, så nu ska jag nog kunna överleva på min lön snart.
Jag kommer knappast ha råd med några gucci-väskor och lyxparfymer, men det är helt ok för min del, sådana saker betyder mindre än ingenting för mig.

Äntligen.

En resa i tiden

2007-05-01T18:46:00.000+02:00

Igår var det ett år sedan jag träffade D "på riktigt" första gången.
Jag skriver på riktigt, inom situationstecken eftersom att egentligen träffades vi första gången över ett år innan dess. Vi pratade ett fåtal minuter på en fest innan jag drog vidare, och i ärlighetens namn mindes jag knappt att det hänt, det var inte en händelse som jag då uppmärksammade.
Så i min värld var det igår ett år sedan.
Jag skulle då åka upp till Göteborg och följa med honom ut på klubb.
Jag ville dock inte åka själv, och det var nära att jag inte åkte alls då jag hade fullt sjå med att försöka få med mig någon.
Jag försökte med mina få tjejkompisar först,eftersom att jag tyckte det kändes lite konstigt att åka iväg för att träffa en kille på det viset i sällskap med andra killar. Nu blev det till sist två killkompisar som ställde upp och följde med mig ändå,efter många om och men, och det gick bra. Efter ett tag gav dom sig iväg på egna äventyr då musiken på klubben inte riktigt passade deras smak.
Så där var jag, lantisflickan på uteställe i storstaden. Men roligt hade jag.
Det var nytt, med spänning och attraktion i luften.
Fast vi hade nog ingen aning om vad som skulle komma ur det, att jag ett halvår senare skulle flytta upp, utvecklingen som följde.

Och det hade inte hänt alls om det inte varit för uppfinningen internet.
För som sagt så varade första, första gången bara några få minuter. Inte hanns det med att utbytas några telefonnummer på den stunden, bara våra förnamn blev avslöjade.
Så datorpojke som D är, så sökte han efter mitt namn på en community, och just den råkade jag vara medlem på. Så tack vare mitt ovanliga namn kunde han hitta mig där och skicka ett kort meddelande, och på det sättet så var historien igång.

Och ska vi dra historien ännu längre bak i tiden så var det tack vare mitt ex som jag ens var medlem på den communityn, och honom hade jag inte träffat om det inte vore för en komplett idiot som jag av någon outgrundlig anledning umgicks med ett tag. Och honom hade jag inte träffat om det inte var för att A-S varit tvungen att gå ett år på individuella programmet och att hon senare hamnade i min klass, osv. osv.

Det kan vara väldigt intressant att följa händelseförlopp bakåt i tiden på det sättet, man blir förvånad över allt som var tvunget att hända först, för att nå fram till det som blev.
På det sättet blir de flesta, kanske alla, händelser väldigt betydelsefulla, för utan dom hade vi inte varit där vi är idag, eller känt de personer som blivit våra bästa vänner.

Och har man väl kommit så långt i sina tankebanor börjar man lätt fundera över om en del saker varit meant to be, för en del händelser, situationer och personer man träffar är så otroligt osannolika att man knappt kan tro att det bara händer.
Livet kan verkligen konsten att göra en förundrad ibland.

Vill uppåt!

2007-04-26T22:27:00.000+02:00

Jag märker mer och mer hur mycket jag behöver träna upp min självkänsla.
Jag blir osäker alldeles för ofta, har alldeles för svårt att ta ens den minsta motgång.
Att umgås med människor är svårt, att vara ensam nästan outhärdligt.
Det är svårt att ta sig ur den negativa spiral jag hamnat i, och börja tänka positivt istället.
Visst är min livsituation inte den bästa just nu, men det är inte hopplöst! Jag har ett stort,stort skyddsnät om saker och ting går åt skogen. Men det är så svårt att komma ihåg, så svårt att ta till sig att det är ingen fara.
Tankarna om allt som känns jobbigt får så väldigt lätt fart, och är sedan svåra att stoppa.

Men jag förstår ju att jag måste börja kämpa, innan det spårar ur för mycket.
Att skriva det här är ett litet steg på vägen, har jag det nedskrivet, dessutom så att andra kan läsa det, är det inte lika lätt att vifta undan det som något som fixar sig av sig själv.
Det här är något jag kommer få jobba med, och jobba med länge, innan det rättar till sig, och sedan fortsätta att underhålla.
Läser en bok nu där författaren jämför självkänsla med kondition. Det är ingen man kan skaffa sig en gång och sedan räkna med ska finnas kvar utan att man behöver göra något.
Ett livslångt uppdrag är vad det är.

Husmorskur

2007-04-23T14:27:00.000+02:00

Förkyld? Drick alkohol.
Jag drack bort min förkylning i lördags, fungerade faktiskt riktigt bra :)
Kände mig ganska så krasslig när jag kom till festen, och hela dagen hade varit jobbig.
Efter välkomstbål och nåt glas vin kändes allt mycket bättre, och sen dess har jag knappt varit snuvig alls!

Att jag inte mådde så bra på söndagen hade ingenting med förkylning att göra..

2007-04-21T16:37:00.000+02:00

Ett tecken på att man lider av svår pms är följande:
Man börjar gråta inne i en stor klädaffär, full med folk, för att radiotjänst ringer och säger att man inte anmält sitt tv-innehav. Känslig idag? Inte då.

Jävla skitsamhälle, ni ska skinna mig på mina sista ören, visst är det precis vad ni är ute efter?
Ja, ni är inte långt ifrån att lyckas, så grattis.

2007-04-20T18:07:00.000+02:00

Så var det dags igen. Rinnande, troligen snart röd, näsa.
Jag är så trött på det här nu.
Undrar lite om jag får igen för att jag alltid annars är så frisk, blir mycket sällan sjuk, kanske får jag ta igen allting på samma gång nu.
Eller så är det nåt speciellt i luften här i Göteborg.
Vilket som kan jag lugnt säga att jag inte är överförtjust.

Damn you förkylning!!!

jaha ja..

2007-04-18T21:45:00.000+02:00

..då har utmaningen till sist kommit till mig också, jag har undrat när den skulle dyka upp.
Utmaningen att skriva 6 konstiga saker om mig själv.
Finns säkerligen massor av konstigheter med mig, men får se om jag kan komma på några just nu. Såå..here we go..

Ibland när jag precis somnat snarkar jag till/gör nåt ljud, så att jag väcker mig själv. Ibland flera gånger samma kväll, det är sådant som kan göra en irriterad på sig själv.
D säger att ibland så ler jag med hela kroppen, kan tyvärr inte ge en närmare beskrivning av hur detta ser ut då jag inte vet själv.
Förr så var det inte alls ovanligt att jag läste ut 2-4 böcker/vecka, och då menar jag ganska så tjocka böcker, minst 300 sidor per bok.
Jag har varit på en Backstreet boys-konsert, mycket, mycket pinsamt men alldeles sant.
Innan jag fyllde 22 (alltså förra året) kunde jag verkligen inte förstå tjusningen med att gå ut och dansa på nån klubb en lördagskväll, att det skulle kunna vara roligt var mig ganska så främmande.
Jag har arbetat med att ligga på knä i lera, 8 timmar per dag, och plantera små granar.

Blev kanske aningens fantasilöst mot slutet märker jag men så kan det bli ibland!

lördagsnatt

2007-04-15T03:15:00.000+02:00

Klockan tre på natten kan man få många underliga inlägg på sin gästbok på communityn.
Ikväll har jag blivit friad till, och anklagad för att inte levererat ett pepparkakshus!?
Jag anar viss inblandning av alkohol, och då menar jag inte främst för egen del.

Underbara natur!

2007-04-12T20:43:00.000+02:00

Idag åkte jag och D till Botaniska trädgården.
Underbart väder, varmt och soligt, och betydligt mer växter och blommor som kommit igång att växa än jag anat.
Så rofyllt att gå runt i långsam takt, stanna till för att kolla upp ett växtnamn, beundra en blomma, och sedan sakta strosa vidare.
När vi kom till andra änden av botaniska fortsatte vi ut i skogen där.
Och jag känner verkligen att skogen är där jag hör hemma, egentligen. Jag gör ett gästspel i stadsmiljö nu några år, men sedan, kanske när det är dags att börja tänka på att bilda familj, vill jag tillbaka ut till något naturskönt och lugnt område.
Jag vill bo i anslutning till skog, i ett hus, inte en lägenhet. Sen.
Hur jag vill leva nu passar bra i staden, bara det finns möjlighet att åka ut i naturen, till lugnet, när det behövs och önskas.
Det är nog så att det bor en liten skogsmulle i mig :)

i väntan på att livet ska börja

2007-04-11T19:12:00.000+02:00

Vissa dagar känns det som att man bara slösar bort sitt liv, att när man som gammal försöker se tillbaka på sitt liv, bara kommer att få se en massa väntan på saker, och väldigt lite händelser.
Inte så mycket att lägga vikt vid, utan mest tidsfördriv.
I väntan på att allt ska hända just mig.
En del dagar känner man att man är på väg, att man har mål, att man gör saker man kommer att minnas för alltid.
Andra dagar går man bara och undrar vad man sysslar med egentligen? Vad har man fått gjort, på riktigt?
Får nästan panik när man tänker på alla dagar som man sover bort, sitter framför tv:n och tittar på dåliga program bara för att man inte kommer på något bättre, sitter framför sin dator och gör ingenting o.s.v.
Så många dagar som går ut på att göra saker man aldrig kommer minnas och reflektera över. Bara för att man ska göra något, och man kan inte komma fram till vad man egentligen vill.
Jag önskar att jag kunde komma på det där någon gång, det där som ger mening och glädje, det där som ger livet lite guldkant, förgyller.
Jag vill ha något meningsfullt att göra.

Home sweet home

2007-04-08T22:38:00.000+02:00

Hemma igen! Och det känns jätteskönt!
Inte så att jag inte trivs hemma hos föräldrarna längre, men det har blivit just det, hemma hos föräldrarna, det känns inte som mitt hemma på samma sätt längre.
Jag får ju till exempel sova i bäddsoffa numera, jag har inte längre någon säng som är min där.
Och kläder får jag packa ner och ta med mig dit. Det är inte bara att öppna garderoben och ta fram något.
Jag har inte mina böcker där och inte mina favoritskivor.
Till och med föräldrarnas bemötande av mig har förändrats litegrann, speciellt pappas. Som att han i och med min flytt till stora staden förstått att den lilla flickan vuxit upp, och kanske ska bemötas som en vuxen människa istället.

Sen är det ju vissa saker som inte förändras ett dugg.
Som min lillebrors ständiga, skämtsamma hets om allting, och hans förmåga att reta gallfeber på mig.
Mammas matlagning, och pappas tittande på sport-tv.
Alla rutiner finns ju kvar, men det är än dock inte samma sak när jag inte är en del av den mer än tillfälligt längre.

Glad påsk!

2007-04-06T12:02:00.000+02:00

Om några timmar sätter jag mig på tåget,trots allt.
Varit många tveksamheter om denna helgen, vad göra? Och med vem?
Men till slut blev det alltså åka till Halland som vann, och träffa la familia.
Tror att den goda påskmat som troligen vankas var en bidragande orsak.
Den vill jag inte missa!

En lång dag

2007-04-05T20:44:00.000+02:00

Jag har jobbat 11 timmar idag, jag är lite trött nu..
Åkte hemifrån vid 05, kom hem 3-4 minuter vid halv 11, kom hem slutgiltligt strax innan kl 20.
Hade sett fram emot att få krypa ned i sängen ingen efter första arbetspasset, men nu fick jag förbättra lönekuvertet lite istället. Antar att det kunnat vara sämre.
Är bara lite svårt att ställa om siktet ibland när man tänkt sig något annat.
Men sängen finns ju fortfarande kvar :)

Jag sa ju det!

2007-04-04T10:13:00.001+02:00

Var väl det jag trodde. Sugen på att städa och fixa idag? Nej då.

Restless!

2007-04-03T23:41:00.000+02:00

Gah! Varför, varför, varför kommer den där rastlösheten som gör att man tycker att det nästan är roligt att städa, och som dessutom brukar göra en väldigt effektiv, sent på kvällen när man inte kan t.ex. dammsuga på grund av grannar?
Det är nästan alltid så för mig, att när jag faktiskt känner för att städa så är det sent på kvällen och inte alls lämpligt. Och sedan dagen efter, när man får ta tag i det istället, så är man mest intresserad av att sitta i soffan och inte röra sig mer än för att möjligtvis fixa lite te, eller stäcka sig efter fjärrkontrollen.
Så typiskt.

Snälla låt mig vara..

2007-03-28T19:15:00.000+02:00

Så var den där känslan här igen, objuden som vanligt.
Känslan, önskan, om att få gömma sig undan världen, viljan att fly ifrån sig själv för en stund.
Allt känns tungt och svårt, inget känns som det ska eller som det brukar.
Det trycker på inifrån, och utifrån. Det finns ingenstans att ta vägen.
Jag har försökt med att gömma mig under täcket, distrahera mig med musik.
Jag har provat att försöka duscha bort eländet, få det att följa med vattnet ner i avloppet.
Men det klibbar sig kvar, vill inte släppa taget om mig.
Nu ska jag göra ett sista försök, dricka varm choklad, tända ljus, komedi på tvn.
Funkar inte det så vet jag inte..
Då är det väl bara att vänta ut det jobbiga, till slut så försvinner det, till slut så gör det alltid det.
Tills nästa gång.

:(

2007-03-27T10:29:00.000+02:00

Huvudvärk
Snorigt
Hosta
Allmänt blä

Där har vi min natt/morgon i ett nötskal..

trist

2007-03-26T19:30:00.000+02:00

Då var jag tillbaka i Göteborg igen efter en långhelg hos föräldrarna, där jag snappade upp en förkylning. Hade feber större delen av min vistelse där, och känner mig fortfarande snuvig och skakis.
Men troligtvis ska jag inte jobba imorgon så då kan jag vila ut ordentligt. Inatt sov jag nog bara två timmar tror jag. Knepigt att somna i tid när man ställt om klockan.

Det är underligt, verkar som att jag, och många andra med mig, börjar tappa inspiration till att skriva blogg. Jag vill skriva, men de saker som dyker upp i tankarna är inget jag tänker dela med mig av i just detta forum. En del som jag skulle kunna tänka mig att låta andra läsa dyker så klart upp också, men det mesta känns så banalt och tråkigt, och då känns det nästan bättre att låta bli. En sådan text skulle jag ändå inte bli nöjd med.
Jag antar i och för sig att det är just precis en sådan text jag just skrivit, men ibland får man göra undantag. När man har lite tråkigt, till exempel i väntan på mat.

Personalfest

2007-03-22T01:45:00.000+01:00

Ohh guuud vad jag kommer ha ångest när jag ska gå upp i morgon(idag) bitti för att ta tåget ner till halland.. Kommer vara så sjukt bakis, försöker förebygga just nu genom mat och hoppas att det fungerar hyfsat.
Jag borde verkligen åkt hem efter bowlingen 22.30, men nej då, skulle tvungen hänga med mina nya bekantskaper ut, efter löfte om hjälp att betala inträde om så skulle behövas.
Ägde 8,50 kronor, men blev bjuden på både öl,drink och tequila av kollegor (manliga såklart), en av dem mest trevlig, den andre ute efter mer,men tji fick han, i alla fall från mig, med kompisen gick det bättre.
aja,nog dags att sova nu med tanke på vilken tid jag ska upp...
god natt

tänk om..

2007-03-20T20:28:00.000+01:00

åh..sova nära...
Skit samma att jag till slut har en säng större än 90 i bredd,
när jag ändå bara är jag..

Så ironiskt egentligen, du sa alltid till mig att jag måste skaffa en bredare säng, och, så klart, 1 ½ vecka efter vårt avslut, så hade jag det.

Jag hatar ironi ibland.

Avskaffa pengar,nu!

2007-03-20T17:24:00.000+01:00

Fick mitt lönebesked idag.
Nästa månad får jag vara glad om jag kan leva på havregrynsgröt.
Suck, någon, snälla köp min bil! Jag behöver verkligen dom pengarna nu.
Har gått och grubblat hela dagen på hur jag ska göra. Imorgon ska jag kolla om jag har rätt till bostadsbidrag hade jag tänkt. Det är steg ett.
Steg två är att få nytt jobb, ett jobb jag faktiskt kan överleva av. Jag söker, så förhoppningsvis dyker det snart upp något.
Det här med oro för pengar är ändå ganska så nytt för mig, men hur orkar människor ha det så, kanske år efter år?
Antar att det är för att man måste. Men jag hade blivit tokig, jag har tillräckligt att tänka på ändå.

......

2007-03-19T20:08:00.000+01:00

Tror bestämt att hemmafru-titeln är min! (bra eller dåligt får var och en bestämma,men jag är stolt!)
Brödet blev ljuvligt gott, likaså chokladbollarna, eller ja, fuskade lite så några bollar är det inte, bara en stor klump i en skål, men jag vill inte begära för mycket av mig så här på en gång.
Pizzan har jag visserligen inte smakat ännu, men den är i ugnen nu och det ser väldigt lovande ut!

Men nu får det vara nog med fixande för dagen tror jag, disken får vänta tills imorgon.
Nu ska jag sjunka ner i soffan men en pizzabit som sällskap och hålla tummarna för att det finns något bra att titta på på tv.
Och där blir jag nog kvar tills det är dags att sova om jag inte blir alldeles uttråkad.
Synd att jag inte har sällskap bara, ikväll hade det varit trevligt.
Men kommer antagligen somna väldigt tidigt ikväll så är knappast lönt ändå.
Får nöja mig med mig, och sämre kan man ha det.

Dagen

2007-03-19T16:06:00.000+01:00

Idag har jag varit ute och gått i regn och snålblåst, halv snöstorm, och vårlikt solsken, så varmt att jag fick ta av mig halsduken och öppna upp jackan.
April på väg mån tro?

Har precis varit och spenderat mina sista kronor på diverse baktillbehör.
Bröd ska göras i alla fall, troligtvis pizza, och om ork och lust fortfarande finns kvar, chokladbollar.
Dessutom har jag redan diskat en omgång, och tvättat två.
Nästan så att det börjar bli hemmafruvarning på mig.
Men får väl se hur det går med bakandet först innan jag ger mig själv den stämpeln.
Det kan ju bli alldeles, alldeles....Fel... Eller inte alls, är också en möjlighet.

suck..

2007-03-18T19:39:00.000+01:00

Ja, inte gjorde gårdagskvällen på stan någonting lättare.
Jag har inte precis välkomnat de hundra nya tankar och gamla känslor som dök upp.
Typiskt.

när släpper man en dröm?

2007-03-17T16:40:00.000+01:00

Så mycket man vill, så mycket man önskar.
Tänk om det kunde vara så här?
Tänk om det går att göra annorlunda, bättre?
När släpper man hoppet, drömmen om något?
När man blivit överbevisad en gång? Två gånger?
Eller kan man aldrig någonsin släppa taget om de där tankarna helt?
Kommer skärvor av dem alltid finnas kvar?
Ett rum i hjärtat, fullt av allt det där som aldrig blev, allt som inte gick som man ville.
Ett utrymme som oftast inte gör något väsen av sig, men som vissa dagar, när vinden viner utanför fönstret, gör sig påmint.
När man ligger i sängen, med Winnerbäcks musik i skivspelaren, och med hans texter på ett papper i handen.
Då, då kommer drömmarna tillbaka, om och om igen.

...

2007-03-16T10:35:00.000+01:00

Inatt har jag verkligen sovit uruselt! och drömmarna?
Hur fasen fick jag till dom drömmarna?!
Dom måste ju ändå ha något litet ursprung i något som rört sig i mitt huvud, och en del grejer/personer kan jag mycket väl förstå.. Men resten av handlingen?!
Det är verkligen inte saker jag går och tänker på...
Nono..

Men att vakna och gå upp ville jag inte heller, så jag stannade kvar i den där drömvärlden,full av kaos.
Är väl som jag sagt innan.
Drömt kaos är lättare att hantera än verkligt kaos.
Den här dagen lockar inte det minsta..

förvirrad..

2007-03-15T11:32:00.000+01:00

Jag fattar inte..

Ibland vet man ingenting

2007-03-14T20:42:00.000+01:00

Åh, jag vill så gärna skriva, det riktigt kliar i fingrarna, men i huvudet är det stopp.
Det känns som att där finns saker som vill ut, men det kommer inte så långt som till en medveten tanke om vad det är som vill ut, bara att det vill.
Jag kan inte ens säga hur jag mår idag. Det skulle kunna vara bra, men det skulle lika gärna kunna vara ganska så dåligt.
Jag känner någonting, men kan inte identifiera vad.
Och jag kan inte säga om det är förvirrande, jobbigt eller skönt att inte veta riktigt hur jag känner.

nyinflyttad!

2007-03-13T14:35:00.000+01:00

Nu är flytten överstökad, internet installerat och jag känner mig hemma.
Trivs väldigt bra här, det är ett nytt liv, en ny början, en möjlighet att lämna kvar det jag inte vill ska vara en del längre.
Ledsamheten till exempel fick inte flytta med. Den får vara sorgsen utan mig i fortsättningen, för jag vill inte vara med mer.
Det här ska bli en glädjens vår!

I lördags kväll när jag packat upp och familjen åkt hem till halland igen, dök två av mina söta vänner upp här, med vin och sminkväska i högsta hugg.
Sedan drog vi iväg till Locus där vi dansade oss varma, trötta och lyckliga.
Och som för att ytterligare befästa att detta är en ny början, träffade jag på en söt pojke som jag eventuellt ska träffa igen i veckan, antingen för lite biljardspel eller serietittande i soffan.

En del tycker kanske att jag går för snabbt fram, att jag borde låta bli att träffa killar alls på ett tag, men jag kan inte känna så. Jag har faktiskt gått vidare, tro det eller ej.
Jag vet att det gått väldigt snabbt, men jag funkar så, jag kan inte gå runt och må dåligt bara för att det kanske borde vara så. Jag vill må bra, så jag väljer att göra det så snabbt jag kan, istället för att gräva ner mig i nåt jag ändå inte kan ändra på, och ärligt talat, inte vill ändra på heller. Inte nu längre.
Och dessutom är jag ju inte precis ute efter ett nytt förhållande, jag vill bara träffa nya människor, ha trevligt, och om jag har tur, få mysa lite i soffan framför tv:n med någon.
Jag kan omöjligt se något fel i det.

Imorgon

2007-03-09T23:21:00.000+01:00

Nu har jag packat ner det mesta som jag inte behöver imorgon när jag vaknar(kaffebryggaren är till exempel inte nedpackad än).
Jag kom hem efter jobbet 22.15, så det har gått ganska så snabbt ändå.
Men jag har verkligen fått tvinga mig själv att sätta igång, och att fortsätta. Vill inte riktigt packa ner livet jag haft i den här lägenheten än.
Det känns nästan lite vemodigt på något vis.. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det.
Jag har tänkt på det när jag gått fram och tillbaka förbi killen jag bor hos, där han stått i bar överkropp och spelat skivor.
Jag har tänkt på det när jag bestämt vilket som ska med och vilket som ska slängas.
En viss tom champagneflaska bär det emot att slänga, väldigt mycket, men jag antar att den gjort sitt nu..
Jag blev påmind om aldrig mer, när jag plockade ur diskmaskinen, och när jag tog mina kastruller från köket. Nu kommer han bara ha en i lagom storlek kvar.
Jag är väl bara onödigt sentimental kanske, men det känns faktiskt inte så kul att lämna.
Klart det känns bra att tänka på vart jag ska ta vägen, och var jag ska packa upp mina saker igen.
Men att packa ner, det är inte roligt alls.

Kul..

2007-03-09T13:16:00.000+01:00

Trött, trött trött. Gick på jobbet och längtade hem till sängen. Klockan tio, tänkte jag, då får jag åka hem och vila innan jag börjar packa!
Klockan 9 ringer min chef. Hej! kan du jobba på Maxi 15-21 idag?
Jaa, vad säger man, jag vill jobba mer, behöver tjäna mer pengar, har egentligen inte tid men vad gör det, jag kan ju packa ikväll när jag kommer hem (säkert...)
Så nu ska jag snart iväg igen.. jobba sammanlagt 10 timmar (minus eventuell rast sen) dagen innan jag ska flytta...
Blir nog bra imorgon tror jag, säkert pigg som en lärka och allt det där man säger.
Men, pengar är bra att ha, speciellt när man plötsligt kommer leva ungefär dubbelt så dyrt som vanligt..

Oj!

2007-03-08T21:49:00.000+01:00

Kom på att jag har faktiskt inte gråtit på två dagar nu. Utan faktiskt mått bra, idag riktigt bra till och med.
Jag har gått till och från diverse spårvagnar, nästan varje gång med musik i öronen och ett litet leende på väg.
Jag har ju för sjutton hela världen till mitt förfogande!
Jag vet att det kanske är en klyscha, men jag tror uppriktigt på det. Jag kan göra vad som helst, dom enda begränsningar jag har är dom jag själv sätter upp.
Jag bor i Sveriges näst största stad, bara här finns massor av möjligheter, ett nästan oändligt antal vägar att gå.
Och framför allt så har jag en bra grund att stå på.
Goda vänner som ställer upp och finns där när det behövs, och som ger mig många glada skratt och gemenskap.
En familj som också gör allt vad dom kan för min skull.
Ett ställe att kalla "hemma", en trygg punkt att utgå ifrån och återvända till.
Och en person som känner mig bättre än de flesta, som visserligen inte finns i mitt liv just nu, och inte kan finnas i mitt liv än på ett tag. Men som jag hoppas kommer finnas där längre fram, någon som jag hoppas kunna få en ny relation till på sikt.
Men, det jag vill komma fram till är: Det här är ingen dålig värld,man kan göra så mycket utav det här livet, och jag vill ta vara på det.
Riktigt hur vet jag inte än, men det kommer att visa sig.

jag är allt bra skötsam jag

2007-03-08T17:09:00.000+01:00

Idag ringde min chef igen, och han hade talat med butikschefen i en annan affär jag jobbat i.
Och dom var supernöjda med mig! Vilket så klart resulterar i att min chef blir supernöjd, och han sa att det kommer bli mer jobb för mig framöver än det varit hitintills, och på nya arbetsplatser. Så kanske, kanske att ekonomin kan klara upp sig lite också, så att jag inte bara har råd att bo utan leva också, hade väl varit toppen?

Nu har jag dessutom fått nyckeln till lägenheten, beställt bredband, fixat med försäkring och varit så duktig så. Packat har jag däremot inte engagerat mig jättemycket i ännu, vet inte vart jag ska börja..
Och snart ska jag iväg och utklassa (in my dreams) flickorna i biljard. Roligt!

nu kan jag äntligen börja packa..

2007-03-07T17:51:00.000+01:00

Åh,underbara dag!
Började visserligen sisådär med dålig sömn efter 03.30, och magont när jag var tvungen att gå upp.
Sedan satte jag mig på tåget mot Falkenberg, där mamma, moster och morbror mötte upp med bil, och sedan vidare till Ullared och Gekås.
Härligt att träffa mamma igen, man saknar allt dom där hemma ibland..

Sedan ringde dom från jobbet, och sa att en butik speciellt hade frågat om jag kunde komma och hjälpa till en dag, så måste ha gjort ett bra intryck där, kan aldrig vara fel.

Och bäst av allt... Jag har äntligen blivit godkänd för lägenheten! göttgöttgött!!
Så imorgon är det jag som susar iväg efter jobbet för att skriva kontrakt och få nyckeln till min, jaa min, lägenhet!
Och om det inte händer något, som att världen går under eller så, så går flyttlasset (litet men räknas ändå) på lördag.

Och, får inte heller glömma, grattis L och M till er lilla Evelina som anlände till världen i morse. Jag är så glad att allt gick väl den här gången! Jag kommer snart och hälsar på er, det lovar jag.

Happy happy :D

En annan del av världen

2007-03-06T18:06:00.000+01:00

Så olika två dagar kan vara, så olika tankar om dyker upp, som i två parallella världar.
Om man bara ser till ytan, alldeles lika, om man ser till insidan, något helt annat.
Idag har jag kunnat se fram emot saker.
Jag har känt att det här kommer bli riktigt bra, bara vissa saker reder ut sig (som flytten till exempel).
Jag har på ett annat sätt kunnat se de saker som inte varit bra, de saker som inte kunnat leda oss någon annanstans än hit, inte med all vilja i världen.
Jag vet att jag kommer få dagar igen när jag är tillbaka i den andra världen,många sådana.
Men att denna världen börjar veckla ut sig känns hoppfullt.
Det kommer bli bra till slut tror jag.

bättre

2007-03-06T14:05:00.000+01:00

Jag ville verkligen inte vakna idag, för jag var så rädd att idag skulle bli som igår.
Men jag verkar faktiskt stabilare, mindre känslig idag, så jag hade nog inte behövt vara nervös.
Jag kan inte hantera mig själv när det blir så mycket som igår, det blir helt enkelt inte många rätt, och så får jag skämmas efteråt när jag lugnat ner mig.
Inte så att jag inte tycker att jag har någon rätt att bli upprörd, för det tycker jag, men jag behöver tänka mig för vart jag riktar det, och på vilket sätt.
För jag vet mer än väl att även om lusten att såra är väldigt stark just då, så kommer jag inte må bättre av det, för jag står verkligen inte ut med att göra människor varken ledsna, besvikna eller sårade. Jag mår ofrånkomligen ännu sämre efteråt.
Och när det går ut över människor jag träffat två gånger i hela mitt liv, ja, då är det uppåt väggarna fel, även om det är någon jag inte tycker om.

Jag visste inte att jag hade det här i mig, och det skrämmer mig.

Påminnelse till mig..

2007-03-05T21:54:00.000+01:00

"..You may feel alone, when you're falling asleep
And everytime tears roll down your cheeks
But i know your heart belong, to someone you've yet to meet
Someday you will be loved..."

2007-03-05T20:09:00.000+01:00

Känslostormarnas dag, det är idag det.
Ingenting har känts lagom mycket,varken bra eller dåligt, utan allt har varit 10 gånger starkare än normalt.
Och det har resulterat i våldsam gråt, höga skratt, stark irritation och ren elakhet från min sida.
Känns inte speciellt bra, jag vill inte vara sån, jag brukar inte vara sån...

Jag trivs inte med att vara så mycket, jag tycker mycket bättre om att hålla saker på en lite jämnare nivå, kanske att jag missar den där otroliga glädjeruschen, men jag slipper samtidigt bli så ledsen att det värker i hela kroppen, och behöver inte bli så arg att jag sårar människor i ren illvilja.
För idag har jag inte varit trevlig, nej, flera stycken av de som känner mig bäst har fått ta smällar på grund av mitt überdåliga humör. Det gäller också för människor jag knappt känner.
Idag har jag verkligen varit en tickande bomb, som dessutom detonerat ett par gånger.
Vad är det som har hänt med mig?
Jo, det vet jag ju, det är flera faktorer som spelar in, som stressar sönder mig inifrån och ut, som gör mig osäker, ledsen, arg, trött och sorgsen.
Men varför låter jag mig påverkas på det här viset, varför kan jag inte skaka av mig som jag alltid gjort förut?
Jag har verkligen förändrats det senaste året, öppnat upp, på gott och ont, och ibland undrar jag om det verkligen varit värt det.
Men jag vet ju egentligen att det är värt det, att låta någon komma så nära, att få vara så nära, det kan göra förbannat ont, men samtidigt ger det massor av glädje och gemenskap.
Det är bara så svårt att komma ihåg ibland, ibland vill man bara stänga till om sin värld igen, men den möjligheten finns nog inte längre, inte när man upplevt motsatsen.
Jag överlever, men den här dagen har varit nästan outhärdligt tung..

2007-03-05T14:40:00.000+01:00

Oj vilket solskenshumör jag är på idag då...inte..
Sur, sur, sur.. Som ett åskmoln med tandvärk (?!) ungefär.
Pms någon?
Eh,jaaa..

Borde nog ha en varningsskylt tror jag..
"Caution, do not mess with me today"
Typ.

I'm going back down...

2007-03-04T20:39:00.000+01:00

Jag som mådde så bra efter gårdagskvällen..
Jag fick en beundrare på gretas igår, och uppmärksamheten och komplimangerna gjorde mig gott, fick det att kännas lite bättre, lite mindre hopplöst, lite mindre svårt att gå vidare.
Och det kändes bra idag också, tills han skrev till mig på msn vill säga.
Han fortsatte med sina komplimanger, men det enda jag kunde tänka var att jämföra hur klumpigt han uttryckte sig i jämförelse med dig.
Du vet så väl hur du ska uttrycka dig,både i tal och i skrift, och det du sa eller skrev gjorde mig alltid så glad.
Så när nu någon skriver på ett så mycket sämre sätt (i alla fall i mina ögon) blir det en sån besvikelse, för jag vet hur vanligt det är.
Dessutom är det inte så intressant när killar är för intresserade med en gång, det är alldeles för många som inte klarar ut den där balansgången med att visa intresse på en lagom nivå.

Det är nog för tidigt för beundrare, och det är ju inte speciellt konstigt egentligen.
Glädjen man känner är alldeles för kortvarig, och så blir man ännu mer ledsen än man var innan.
Men samtidigt vill man ju få lite uppskattning.. Bara litegrann..

Söndag

2007-03-04T11:38:00.000+01:00

Lite huvudvärk idag, helt och hållet självförvållat för igår var det party.
Kvällen började inte så bra då killen jag bor hos hade sina jobbarkompisar över på förfest, jag och min kompis trivdes inte med sällskapet, och dom spelade låtar som tog fram minnen och fick mig att börja gråta en skvätt..
Som tur var drog dom vidare väldigt tidigt, och vi fick kontrollen över vilka musikvideos som skulle spelas, drack vin och åt melon. Och stämningen höjdes, och vi blev åter sugna på att gå ut, vilket vi gjorde.
Vi gick till gretas (ja,gay-klubben), drack tequila och dansade uppe på bänkarna längs med dansgolvet, träffade trevliga människor och hade allmänt väldigt trevligt.
Vi var båda överens om att vi gjort rätt i att gå ut även fast det kändes fel och tungt i början.
Jag tror inte att mycket överträffar gretas dansgolv när det gäller att glömma för ett par timmar.
Det är glädje och tokdans och man behöver aldrig känna sig ensam, alla kan dansa med alla...

In my head

2007-03-01T18:18:00.000+01:00

Jag tror inte det finns nånting som kan göra en så nervös, sårad och rädd, som ens egen fantasi.
När man ingenting vet, hittar hjärna på den ena sanningen efter den andra, och mer och mer obehagligt blir det.
Något som börjar som en liten fundering växer och får oanade proportioner.
En oskyldig undran förvandlas till den största farhåga.
Man kan driva sig själv till vansinne med såna tankar, till ingen som helst nytta.
Men det är som att dom har en egen vilja, en egen värld i mitt huvud där det kan härjas vilt.
Där allt man inte vill vara med om, blir till obarmhärtig sanning, oavsett hur det ser ut i världen utanför min fantasi.
Det kan vara så att det är som i mitt huvud även utanför, det kan vara så att jag är alldeles ute och snurrar. Vilket som så är det jobbigt att inget få veta.
Sanningen kan göra ont, men då behöver man i alla fall inte grubbla på om det bara är man själv som är knäpp, eller inte.

RASTLÖS!

2007-03-01T16:03:00.000+01:00

Det där lilla sticket av ilska höll då inte i sig länge.
Väldigt snabbt förbyttes den till rastlöshet, men eftersom att jag är så galet trött (till den grad att jag inte kan sova) orkar jag inte göra speciellt mycket för att bli av med rastlösheten. En tur ner till affären har det blivit, men sen då?

Jaja, helgen är räddad i alla fall, stooora planer på g.. jojo.. Så då ska jag nog slippa ifrån rastlösheten, bli distraherad och få terapiprata lite.

(Jag vet att bloggen har fått en väldigt nedstämd, tråkig ton nu, men det är mycket som måste ut, och skriva är ett bra sätt, det blir nog snart mer uppåt igen)

ingen toppenvecka precis

2007-03-01T11:25:00.000+01:00

Förbaskade fastighetsbolag! Nu när dom till sist var anträffbara så hade dom inte "hunnit" kolla mitt papper än och kommer inte hinna göra det förrän i början på nästa vecka, vilket alltså betyder att jag inte kan flytta in på lördag. Så glad man kan bli. Jag vet inte ens vad det är dom måste kolla? Att han får lov att hyra ut i andra hand är redan klart, det är bara jag som ska "godkännas". Godkännas? Det är ju ändå han som hyr ut till mig som har ansvaret för att jag sköter mig. Suck..Pappersarbete..

Morgonen har annars varit rent djävulsk, gått och lipat en massa på jobbet idag, när det blev som värst fick jag smita in på toan en stund och lugna ner mig, kan ju inte skrämma bort kunderna från butiken med mitt tårstrimmiga ansikte. Trött som jag vet inte vad har jag också varit, med påsar under ögonen ner till knäna ungefär.
Men sen ringde då han och berättade att jag inte kan flytta in ännu, och sedan ringde jag mamma efter jobbet och berättade om dels det, och dels om vad som hänt i tisdags.
Oh vad jag har dragit mig för att göra det, hon menar alltid väl, men det hon säger för att trösta kan bli så väldigt fel att jag blir sur på henne istället. Men idag funkade det, jag berättade allt jag inte berättat förut, jag grät och lyssnade, och när vi lade på, då kände jag det...
Ilska som kom krypande, inte jättestarkt, men jag har inte gråtit sedan dess iaf.
Och ilska i det här läget är bra, mycket bra. Det brukar resultera i produktivitet och jävlar-anamma. Och det är precis vad jag behöver nu för att inte trilla längre ner i den svarta, svarta grop jag är i.
Om inte det här vänder snabbt igen, ska jag nog hinna få gjort en massa såna där tråkiga saker som jag annars drar mig för att ta tag i.
Det är bra.

2007-03-01T04:51:00.000+01:00

Hur är det tänkt att jag ska kunna jobba?
Om någon börjar prata med mig kommer jag att bryta ihop.
Och det är inget vidare att börja gråta på jobbet, jag vet, jag har gjort det förr.

halv fem..

2007-03-01T04:32:00.000+01:00

..på morgonen, jag ska iväg och jobba och är så trött efter en närmast sömnlös natt att jag mår illa..

du ska ju finnas där!

2007-02-28T22:31:00.000+01:00

Det var en bra kväll, med mina toppentjejer, på en mysig restaurang, med god mat och gott vin..
Tack så mycket!

Och så kan jag inte ringa och berätta om det..
Jag hatar att vi är så avskurna från varandras liv så helt plötsligt, jag vet att det troligtvis är bäst så, men du har ju så länge varit den jag delat allt med, den som känner mig.
Det blir så tomt, jag vet att andra finns där och vill dela mina upplevelser och intryck, men det blir inte samma sak, för dom är inte du.
Jag vet, behovet av att berätta för dig kommer lätta, liksom den enorma saknad och sorg jag känner nu. Men dom orden betyder inte mycket i min värld för tillfället. För jag kan inte känna att det är nära förestående, jag kan inte se den framtid framför mig då jag inte känner att jag behöver dig, då jag känner att det kanske kan vara ens ok att vara med någon ny.
Vad har dom att erbjuda?
I jämförelse?

Jag vet inte...

morgon-ont

2007-02-28T09:57:00.000+01:00

Kul att vakna, verkligen jäääättekul..
Sovit så gott, och så vakna upp till det här.
Jag mår inte bra.
Nej, verkligen inte bra just nu.

Aldrig mer. Dom orden bränner och svider och fräter.
Det gör så ont, att veta. Aldrig mer..

lite till

2007-02-27T23:15:00.000+01:00

Skönt att vännerna finns i alla fall...

Lättar med alla känslor för en stund när jag får prata med er, blir lättare att se framåt..

Tack för att ni finns där..

2007-02-27T22:17:00.000+01:00

okej..nu kom en liten försmak av vad som komma skall...
Blev inte till en pöl på golvet, men däremot ett vrak som gömde ansiktet i kudden och ville...ja..jag vet inte,slippa undan smärtan antar jag..

jävlar vad ont det gjorde...

i hela mig..

andas, jag måste andas...

så svårt...

hm

2007-02-27T18:25:00.000+01:00

Okej, när kommer den?
Väntar på the big bang, när allt har sjunkit in och jag fattar vidden av allt och jag gråter tills jag bara är en liten pöl.
När kommer stunden då jag bryter ihop och tror att jag inte ska överleva?
Att ana att det kommer men inte veta när är väldigt påfrestande, för jag kan ju omöjligt slippa undan, inte efter åtta månader. En stark, stark reaktion måste komma, men som sagt, när?
På jobbet? När föräldrarna kommer upp på lördag? Nästa gång jag dricker alkohol? Eller ikväll när jag ska sova?
Jag både fruktar och "längtar" efter den stunden, när allt kollapsar.
Jag vill ju så klart inte, inte, inte behöva gå igenom den känslostormen,men jag vill kunna börja bygga upp igen, så snart som möjligt, komma vidare, komma fram till att det var bäst så.
Men åh, vad jag kommer att sakna, längta, känna mig ensam...

Du var ju det bästa som hänt mig..

2007-02-27T16:51:00.000+01:00

My heart is officially broken..

tusen miljoner bitar..

fan

2007-02-27T12:35:00.000+01:00

Var ungefär lika trevligt att vakna idag som igår eftermiddag. Det här med vaket tillstånd tilltalar mig inte alls just nu. Sover man är problemen i alla fall bara drömda, men så fort man vaknar, då jäklar. Då är det inte på låtsas längre, då är det grubbla, må kasst, ta tag i, och försöka lösa som gäller.
I don't like.
Inte biten med att må dåligt i alla fall, att det finns problem, fine. Men jag vill inte bli handlingsförlamad av "vad fasen ska jag göra nu"-tankar.
Det måste finnas en lösning..

Tänk,tänk, tänk!

2007-02-26T18:23:00.000+01:00

I eftermiddags var det lika trevligt att vakna upp efter en timmes sömn som att få en spark i magen...ungefär.

Jävla verklighet

Plötsligt händer det..

2007-02-24T20:27:00.000+01:00

Nu vet jag vart jag ska ta vägen, igår var jag och kollade på en lägenhet i andra hand, idag skrev jag på ett litet papper som garanterar att jag får flytta in nästa vecka om inte fastighetsbolaget av någon outgrundlig anledning sätter sig på tvären och ska trilskas. Men varför skulle dom?

Så om en vecka sitter jag troligtvis i en lägenhet där jag ska bo själv, inte med egna möbler, men jag kan anse att lägenheten är min, åtminstone sju månader framåt!

Ni kände mig inte då

2007-02-22T21:07:00.000+01:00

Nu har jag bott i Göteborg i lite mer än fyra månader, och på denna tid har jag lyckats få både jobb och en någorlunda stor bekantskapskrets.
Och på denna korta tid har jag lyckats få en vänskapskrets större än den jag hade hemma i halland, där jag bott resterande tiden av mitt liv.
Jag antar att jag dels kände mig mer tvungen att anstränga mig när jag flyttade hit, ingen familj och knappt nån jag kände.
Dessutom så blev det en nystart. Jag kunde släppa på mina gamla, väl invanda sätt, börja finslipa för att bli mer som den person jag vill vara, istället för den som gamla bekanta bestämt åt mig sedan länge. För när det är människor man växt upp med,känt länge, då förväntar dom sig nästan att man ska vara som man alltid har varit, och då blir förändringar så mycket svårare.
Här vet ingen hur jag var som 15-åring, eller som 20-åring för den delen. Jag behöver inte fortsätta i den rollen jag hade då om jag inte vill. Och det vill jag inte, jag vill inte tillbaka till det livet, den osäkerheten, den okunskapen och oerfarenheten.
Visst finns mycket av det kvar, men jag känner ändå att jag är på väg någonstans, och det är det som räknas för mig.
Jag behöver inte nå stora resultat på kort sikt, jag behöver bara få känna att jag försöker.

ur "sök ditt inre jag" av W. Dyer

2007-02-22T16:20:00.000+01:00

"Föreställ dig den här scenen.Två foster instängda i en livmoder samtalar med varandra.För klarhetens skull kan vi kalla den Jaget och Själen.
Själen säger till Jaget. "Jag vet att du har svårt att acceptera det här, men jag tror att det finns ett liv efter födelsen"
Jaget svarar "Var inte fånig. Se dig omkring. Det här är allt som finns.Varför måste du alltid fundera på något bortom den här verkligheten? Godtag din lott i det här livet. Lägg dig bekvämt tillrätta och glöm alla de där dumheterna om ett liv efter födelsen"..............
....."Du Jaget" vädjar hon, "du kan väl lyssna utan att fnysa åt allt jag säger. På något vis känner jag på mig att det vi upplever här inne- trycket som kommer med jämna mellanrum, rörelserna som ibland är så obehagliga för oss båda, de nya lägen som vi tvingas in i och den ökande känslan av instängdhet när vi hela tiden växer- att allt det gör oss redo för en värld fylld av strålande ljus, en värld som vi snart ska träda in i"
"Nu tror jag du är galen" svarar Jaget. "Det enda du känner till är mörker. Du har aldrig sett något ljus. Hur kan du ens komma på något så vrickat? Rörelserna och trycket som du talar om är din verklighet. Du är en individ, avskild från allt annat. Det här är din livsresa. Mörker och tryck och känslan av instängdhet är vad livet består av. Du får stå ut med det så länge du lever. Hugg tag i din sträng nu och håll dig lugn""

Jag föredrar Själens version av verkligheten, helt klart.

>:(

2007-02-21T20:31:00.000+01:00

Jag känner mig lite smått allergisk mot människor just nu, egentligen bara mot en men det smittar av sig.
Jag skulle och kolla på en lägenhet efter jobbet idag, så först fick jag vänta och trängas och vänta och trängas pga att västtrafik inte kan klara av en knapp decimeter snö, för att ta mig till mötesplatsen. Och sen fick jag vänta igen, och vänta.. Ingen som dök upp, denna ingen som inte dök upp, hade sin mobil avstängd så jag kunde inte få reda på varför, eller om han var på väg men försenad på grund av trafiken.
Jag väntade 45 minuter efter avsatt tid, sen plumsade jag i snöhögar, och med tårar av ilska och besvikelse tillbaka till hållplatsen och tog mig hem.
Vad är det för fel på folk egentligen?

Som tur var ringde någon som det verkligen inte är fel på, och muntrade upp mig lite under hemvägen. Tack älskling

Typiskt

2007-02-20T21:11:00.000+01:00

jag borde ha lagt mig i bakhåll...

Attans...

Jaja, bara att ta nya tag. Hopp och tålamod har jag gott om.

2007-02-19T20:17:00.000+01:00

Ibland vill man bara ta tag i människor, ruska om dom, och fråga vad dom håller på med.
Varför dom inte ser hur omständigheterna trycker ner dom, gör dom illa.
Människor man bryr sig om, vill hjälpa. Men så fort man försiktigt säger något om att det kanske inte behöver vara så här, du behöver faktiskt inte må så dåligt, så reses alla försvarmurar och inga argument kan tränga igenom.
När dom ofta är ledsna över sin livssituation, och inte vet hur dom ska orka, och har ett självförtroende på stadig nedgång, varför, varför, varför kan inte en förändring ens övervägas?
Det är klart att alla mår dåligt ibland, men det måste väl finnas gränser för vad man kan ta?
Jag vet ju att den där onda spiralen är jättesvår att bryta sig loss ifrån, men borde det inte vara värt mödan?
Och när någon jag bryr mig om, gång på gång låter samma människor göra henne illa, men hon inte gör något mer än att gråta över det och beklaga sig, då blir jag faktiskt arg. Hon har ett val. Hon har stöd, även om det inte är från så många håll.
Frustrerande, det är vad det är.

oj oj oj

2007-02-16T04:41:00.000+01:00

Jag har varit och kollat i lägenheten jag vill flytta in i.
En fyra som ska delas av tre tjejer, och känslan när man kom in var...wow.. Det var så..ja..så var det det där med ord som inte räcker till.
Jag blev helt mållös, och när jag åkte därifrån var jag så uppe i varv och uppe bland moln att jag hade svårt att sova när jag kom hem.
Det är inte ett helt eget boende, jag vet, men så stort att det känns helt ok.
Det tråkiga är att två till ska komma och kolla innan han som ska hyra ut rummet bestämmer sig, jag funderar på att lägga mig i bakhåll ;)
I want that to be my new home..

saker jag,och säkert andra, behöver komma ihåg

2007-02-13T21:57:00.000+01:00

"Gläd dig åt nuet, även om en del av det inte riktigt är vad du vill att det ska vara"

"Du älskar en person för att han eller hon finns"

"Lycka är en gör-det-själv-grej"

"Löser all din nervositet, fruktan, vrede, avundsjuka, oro och sorg dina problem?"

2007-02-13T20:29:00.000+01:00

Att söka boende är detsamma som att hela tiden pendla mellan hopp och förtvivlan, bli besviken, räkna räkna räkna på vad man egentligen har råd med, höja lite därifrån för att kunna ha en chans, bli berövad chansen, börja om från noll. Eller gå från att få höra att man har förtur för att man visade intresse först, för att sedan inte alls ha det.
Det är det som är värst tycker jag, att inte kunna lita på vad folk säger. Jag mår väldigt dåligt av det även om jag inte behöver ta det så personligt egentligen, men det spelar ingen roll. Det gör ont ändå. Jag vill kunna lita på folks ord.
Men jag har lärt mig min läxa, hoppas jag. Jag kommer att fortsätta att lita på människor(inte utan sunt förnuft dock), men jag måste bli snabb,snabbare, snabbast på att rycka åt mig ett kontrakt när jag hittar nåt jag kan tänka mig, få ner på papper att det är mitt, och att ingen kan ta det framför näsan på mig.
Men det känns svårt, jag vill få någon timmes betänketid innan jag slänger iväg en massa pengar jag egentligen inte har.
Men jag får väl strunta i att fundera över vad jag gör, hålla tummarna, och hoppas på att det blir bra.

Jag tycker inte om bostadsbranchen, och jag tycker inte om pengar och alla bekymmer dom för med sig.
Tänk så mycket lyckligare, och mer nöjda med sig själva och sina liv folk hade varit, om man inte ständigt hade varit tvungen att kämpa för att överleva ekonomiskt.
Tänk om all den energin hade kunnat läggas på annat. Familj, vänner, något man tycker om att göra. Eller rädda världen om man känner för det.
Så mycket kraft och engagemang som hade kunnat användas till annat.

En värld utan ekonomiska bekymmer,det hade varit nåt det..