En pusselbit till på plats

Verkar som att mer och mer av mig kommer tillbaka nu, bit för bit.
Idag har jag uppskattat ensamhet igen.
Att bara sitta med min kaffekopp vid datorn, lite tända ljus i fönstret för att skyla över att det varit mörkt, regnigt och grått ute hela dagen, lite musik i bakgrunden. Idag trivdes jag med det.

Jag känner mig stabilare än på länge, svårare att skaka, inte lika påverkad av allt.
Eller det kanske inte var riktigt rätt uttryckt. Att människor jag bryr mig mycket om mår dåligt påverkar mig så klart, men jag blir inte lika ledsen och nere av saker som inte är exakt som jag önskat i mitt eget liv just nu.
Mitt starkare jag är tillbaka, jag klarar återigen av att lyssna, bry mig om. Jag kanske inte vet orden den andre behöver höra, jag kanske inte alltid kan hjälpa, men min vilja att göra det är tillbaka i full styrka. Och någon som lyssnar är också värdefullt, även om det är allt denne någon kan göra.
Det har varit svårt, jag har varit så uppe i mig själv och hur jag mått, att platsen, och energin för andra varit förminskad, betydligt.
I alla fall är det så det har känts.. Och det har inte känts bra..