It ment the world to me

Nu har jag suttit jag vet inte hur länge, och skrivit. Om allt som jag kunde komma att tänka på. Det började med glädje, roliga episoder, samtal jag vill minnas.
Sen kom jag så klart in på det som hände för två veckor sedan (är det inte längre?), men framför allt, det som var innan dess. Allt som lett fram till att jag är där jag är idag, allt jag lärt mig, som jag kännt,allt jag fått, och gett, det jag upplevt, sedan februari.
Och jag är så glad för allt, även fast tårarna rinner så jag knappt kan se tangentbordet just nu.
Men det är inte för att jag är ledsen, inte egentligen, det är en väldigt underlig känsla.
Det är tacksamhet, sorg, glädje, saknad i en salig röra.
Jag vill inte gå tillbaka till allt det där, även fast det är massor jag hoppas få uppleva igen, med någon annan, men jag skulle inte för något i världen velat vara utan detta. Det har berikat mitt liv, på så många sätt, och fört in så många nya härliga personer, nya vackra platser, i min värld.
För att inte tala om alla nya sätt att se på saker och ting, alla nya perspektiv, insikter.

Jag kan inte riktigt minnas Denise för ett år sedan, glimtar, episoder, minnen finns kvar, men det känns så otroligt långt borta, ett annat liv..
Det känns som att jag,till slut,har kommit någonstans