Att söka boende är detsamma som att hela tiden pendla mellan hopp och förtvivlan, bli besviken, räkna räkna räkna på vad man egentligen har råd med, höja lite därifrån för att kunna ha en chans, bli berövad chansen, börja om från noll. Eller gå från att få höra att man har förtur för att man visade intresse först, för att sedan inte alls ha det.
Det är det som är värst tycker jag, att inte kunna lita på vad folk säger. Jag mår väldigt dåligt av det även om jag inte behöver ta det så personligt egentligen, men det spelar ingen roll. Det gör ont ändå. Jag vill kunna lita på folks ord.
Men jag har lärt mig min läxa, hoppas jag. Jag kommer att fortsätta att lita på människor(inte utan sunt förnuft dock), men jag måste bli snabb,snabbare, snabbast på att rycka åt mig ett kontrakt när jag hittar nåt jag kan tänka mig, få ner på papper att det är mitt, och att ingen kan ta det framför näsan på mig.
Men det känns svårt, jag vill få någon timmes betänketid innan jag slänger iväg en massa pengar jag egentligen inte har.
Men jag får väl strunta i att fundera över vad jag gör, hålla tummarna, och hoppas på att det blir bra.

Jag tycker inte om bostadsbranchen, och jag tycker inte om pengar och alla bekymmer dom för med sig.
Tänk så mycket lyckligare, och mer nöjda med sig själva och sina liv folk hade varit, om man inte ständigt hade varit tvungen att kämpa för att överleva ekonomiskt.
Tänk om all den energin hade kunnat läggas på annat. Familj, vänner, något man tycker om att göra. Eller rädda världen om man känner för det.
Så mycket kraft och engagemang som hade kunnat användas till annat.

En värld utan ekonomiska bekymmer,det hade varit nåt det..