en grund att stå på

I lördags gick jag ut på en promenad i skogen hos mina föräldrar, få lite frisk luft, få ordning på alla tusen tankar i mitt huvud.
Jag började gå på skogsvägen jag brukar gå,men efter ett tag kände jag plötligt hur gärna jag ville lämna vägen, gå rakt in i skogen, på stigar, och icke-stigar. Så det gjorde jag. Visste inte vart jag var på väg, utan valde väg genom att gå mot platserna där solen strilade ner mellan träden, bara för att det var så vackert.
Och så började jag tänka,kanske är det så här jag ska göra med mitt liv. Lämna den breda, allmänna, lättframkomliga vägen, och ge mig iväg ut i terrängen på jakt efter de där solfläckarna, kanske är det bara där man kan hitta dem? Det finns visserligen fler hinder där,men nästan alla kan man gå runt,över,under eller genom.

När jag gick där fick jag en känsla av back to basic, att jag upplevde grundförutsättningarna för mitt liv, utan alla komplikationer, utan all rädsla, befrielse.

En sak också värd att nämna, är att jag den senaste tiden intensivt bett om vägledning, från någon, något.
Jag kan inte låta bli att tro att det var just det jag fick där i skogen, i lördags.