Vill uppåt!

Jag märker mer och mer hur mycket jag behöver träna upp min självkänsla.
Jag blir osäker alldeles för ofta, har alldeles för svårt att ta ens den minsta motgång.
Att umgås med människor är svårt, att vara ensam nästan outhärdligt.
Det är svårt att ta sig ur den negativa spiral jag hamnat i, och börja tänka positivt istället.
Visst är min livsituation inte den bästa just nu, men det är inte hopplöst! Jag har ett stort,stort skyddsnät om saker och ting går åt skogen. Men det är så svårt att komma ihåg, så svårt att ta till sig att det är ingen fara.
Tankarna om allt som känns jobbigt får så väldigt lätt fart, och är sedan svåra att stoppa.

Men jag förstår ju att jag måste börja kämpa, innan det spårar ur för mycket.
Att skriva det här är ett litet steg på vägen, har jag det nedskrivet, dessutom så att andra kan läsa det, är det inte lika lätt att vifta undan det som något som fixar sig av sig själv.
Det här är något jag kommer få jobba med, och jobba med länge, innan det rättar till sig, och sedan fortsätta att underhålla.
Läser en bok nu där författaren jämför självkänsla med kondition. Det är ingen man kan skaffa sig en gång och sedan räkna med ska finnas kvar utan att man behöver göra något.
Ett livslångt uppdrag är vad det är.