A sign of fear

Ibland, plötsligt och utan förvarning börjar allt kännas meningslöst.
Jag kan ha haft en toppendag i övrigt,men plötsligt deppar jag ihop fullständigt, och vill egentligen bara gråta, eller eventuellt sova, så att jag slipper känna.
Oftast börjar jag inte gråta, det stannar vid en klump i halsen av något obestämbart.
Det blir svårt och ointressant att äta, all initiativförmåga försvinner, och om det inte var för att jag inser att det bara förvärrar,hade jag gärna suttit och bara stirrat på någon obestämbar punkt framför mig.

Det dök upp idag.
Och faktum var att jag och pojken pratade om just detta symptom igår kväll.

Vi har fått en lägenhetsvisning på söndag, vår första, och plötsligt blev allt så verkligt.
Inte bara en framtidsdröm längre, utan något som händer nu.
Hela dagen på jobbet har jag bara varit glad, men när jag slutade jobbet snurrade det till i huvudet, och det jobbiga började.
Inte så farligt idag som det kan bli, utan mer ett störande moment som gör att jag tappar lusten till det mesta.

Men som tur är får man lov att vara lite skraj för stora förändringar.
Att vara rädd är inte detsamma som att ångra sig.