en snedvriden bild av mig själv

Jag är inte alltid så nöjd över vem jag är som jag borde.
För någon dag sedan kom jag ett steg närmare förklaringen till varför.
Det var pojken som berättade att i princip alla av dom han känner som har träffat mig har lämnat liknande omdöme.
Söt och härlig, men inte alls som alla andra, speciell, på ett bra sätt.
Och dom där orden, "inte som alla andra" sved verkligen till, orden som följde, "på ett bra sätt" försvann i sammanhanget och blev obetydliga.
Dom där fyra orden lyste som i neon framför ögonen på mig och var omöjliga att ignorera.
Jag behövde inte fundera så länge över hur det kom sig.
Förklaringen kom ganska så snabbt och enkelt när jag till sist, efter många år, såg på saken från rätt perspektiv.
Jag har helt enkelt så länge haft som mål att smälta in, att vara just som alla andra, att jag inte ens reflekterat över att det kanske är dumt, att jag inte tjänar ett dugg på att försöka vara något eller någon jag inte är.
Och dom där fyra orden bekräftade att jag inte hade lyckats uppnå det målet, som jag visserligen inte ens varit så medveten om att jag haft, men som ändå varit en stor del av min tillvaro.
Att ha blivit utsatt för mobbing och utanförskap sätter sina spår, och även om jag oftast inte vill tro det, så finns det fortfarande kvar.
För varför skulle jag känna att jag behöver förändras och bli en i mängden, om inte för att det var vad jag på ett omilt och elakt sätt fick veta behövdes under skoltiden?

Människor är inte alltid så bra på att hantera det annorlunda, och de annorlunda inte alltid så bra på att hantera andra människor, så självklart blir det fel ibland.
Men ändå, om man är "inte som alla andra, men på ett bra sätt", varför försöka dölja det?