Ibland vill man bara ta tag i människor, ruska om dom, och fråga vad dom håller på med.
Varför dom inte ser hur omständigheterna trycker ner dom, gör dom illa.
Människor man bryr sig om, vill hjälpa. Men så fort man försiktigt säger något om att det kanske inte behöver vara så här, du behöver faktiskt inte må så dåligt, så reses alla försvarmurar och inga argument kan tränga igenom.
När dom ofta är ledsna över sin livssituation, och inte vet hur dom ska orka, och har ett självförtroende på stadig nedgång, varför, varför, varför kan inte en förändring ens övervägas?
Det är klart att alla mår dåligt ibland, men det måste väl finnas gränser för vad man kan ta?
Jag vet ju att den där onda spiralen är jättesvår att bryta sig loss ifrån, men borde det inte vara värt mödan?
Och när någon jag bryr mig om, gång på gång låter samma människor göra henne illa, men hon inte gör något mer än att gråta över det och beklaga sig, då blir jag faktiskt arg. Hon har ett val. Hon har stöd, även om det inte är från så många håll.
Frustrerande, det är vad det är.
posted by denise @ 20:17
3 Comments:
Vissa människor är ju sånna att det inte hjälper att andra säger åt dem att det måste förändras, de vet om det redan. Men vet bara inte hur. och man kan ju inte förändra saker utan att ha en lösning på hur/vad man ska göra istället.
Och även om du som kompis skulle hitta en massa saker han/hon skulle kunna göra så måste de känna det själv. Ibland måste man bara få rasa lite åt sin egen hopplöshet och skrika ut alla argument på varför det är hopplöst innan man hör sig själv helt plötsligt bara slänga ur sig lösningen. Man får bara försöka bita ihop, hålla med och försöka komma med så många förslag som möjligt.
jo, jag vet ju allt det där..
men vill att hon ska må bra! få leva som hon förtjänar, med människor omkring sig som inte utnyttjar och skriker och fördummar...
men du har rätt, allt jag kan göra är att hålla tummarna för att hon ska ta sig ur det..
Touché! Som sagt, självutplåning. Genom att inte värdera sig själv tillräckligt högt står hon inte upp för sig, säger ifrån, biter ifrån. Genom att värdera sig själv lågt försvarar hon inte sig själv utan står ut med det. Som om hon förtjänar skit. De flesta sysslar med någon form av självutplåning, stannar i förhållanden som inte är bra, stannar på jobb som inte är bra, behåller vänner som gör en illa, tar inte åt sig av komplimanger, gråter ensamma istället för att söka tröst. Som utomstående är det enormt jävla frustrerande att man VET vad som händer i denna människa, men man kan inget göra, för hon är så djupt sjunken.
Du är snäll som försöker. Som Jullan säger behöver hon fatta själv innan hon kan ta emot hjälp. Något som ibland kan ta sig igenom murarna är orden "var inte så elak mot dig själv". Det är en klar sanning som brukar bli första ringen på vattnet.
Skicka en kommentar
<< Home