Ni kände mig inte då

Nu har jag bott i Göteborg i lite mer än fyra månader, och på denna tid har jag lyckats få både jobb och en någorlunda stor bekantskapskrets.
Och på denna korta tid har jag lyckats få en vänskapskrets större än den jag hade hemma i halland, där jag bott resterande tiden av mitt liv.
Jag antar att jag dels kände mig mer tvungen att anstränga mig när jag flyttade hit, ingen familj och knappt nån jag kände.
Dessutom så blev det en nystart. Jag kunde släppa på mina gamla, väl invanda sätt, börja finslipa för att bli mer som den person jag vill vara, istället för den som gamla bekanta bestämt åt mig sedan länge. För när det är människor man växt upp med,känt länge, då förväntar dom sig nästan att man ska vara som man alltid har varit, och då blir förändringar så mycket svårare.
Här vet ingen hur jag var som 15-åring, eller som 20-åring för den delen. Jag behöver inte fortsätta i den rollen jag hade då om jag inte vill. Och det vill jag inte, jag vill inte tillbaka till det livet, den osäkerheten, den okunskapen och oerfarenheten.
Visst finns mycket av det kvar, men jag känner ändå att jag är på väg någonstans, och det är det som räknas för mig.
Jag behöver inte nå stora resultat på kort sikt, jag behöver bara få känna att jag försöker.