Jag och min älskade....
...har från och med ikväll börjat gå två,skilda vägar. Två vägar som troligen och förhoppningsvis kommer att korsas då och då, men det blir aldrig mer samma igen..Aldrig mer jag och min älskade..
Jag vet att att det inte hade kunnat gå på ett annat sätt, kanske om vi fortsatt en bit till att det blivit på ett sämre sätt,men utgången hade fortfarande blivit densamma, no more us..
Men att veta att det inte är fel, gör inte att det gör mindre ont, det gör så förbannat ont..
Denna fantastiska människa har gett mig så mycket, lärt mig så mycket om mig själv.
Så mycket glädje, så mycket lycka, men just nu, så mycket sorg. Jag känner mig så sorgsen över att det behövde bli så här, att det inte kunde fungera, att det inte kunde vara vi längre.
Jag vet att jag är stark, jag vet att jag klarar det här, men just nu har jag bara så många tårar..så väldigt många tårar.. Och mitt i natten ingen som kan torka dem från mina kinder, inte nu längre.
Det blir en lång, ensam natt..
posted by denise @ 01:07
8 Comments:
Ååå... kramar!
Du har oss tjejer i alla fall, kanske inte bredvid mitt i natten, men lite sällskap kan vi hjälpa till med. Kram.
tack..lite sällskap är allt som behövs :)
Åh vad jobbigt. Inte lätt när sådant händer. Sällskap är nog det bästa och det är lätt att ställa upp med! :)
tack Ella! omtanken värmer..
självklart! :) Hoppas att nätterna ska bli lite lättare för dig snart. Dom är så jobbiga, det är då hjärnan är igång och tänker så det knakar.
ja,det hoppas jag också...
man kan ju tycka att hjärnan skulle vara lite trött och vilja vila den också men inte då..
Den borde vara trött men icke. Är bara kroppen som inte riktigt hänger med. Funkar kanske med att träna ett hårt pass? Då brukar jag ligga och sova i soffan.. slipper tänka då i alla fall.
tja..kanske man skulle prova...men känns iaf som att det kommer bli lättare idag..får se hur det går, annars sitter jag väl här och skriver igen ;)
Skicka en kommentar
<< Home