Imorgon

Nu har jag packat ner det mesta som jag inte behöver imorgon när jag vaknar(kaffebryggaren är till exempel inte nedpackad än).
Jag kom hem efter jobbet 22.15, så det har gått ganska så snabbt ändå.
Men jag har verkligen fått tvinga mig själv att sätta igång, och att fortsätta. Vill inte riktigt packa ner livet jag haft i den här lägenheten än.
Det känns nästan lite vemodigt på något vis.. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det.
Jag har tänkt på det när jag gått fram och tillbaka förbi killen jag bor hos, där han stått i bar överkropp och spelat skivor.
Jag har tänkt på det när jag bestämt vilket som ska med och vilket som ska slängas.
En viss tom champagneflaska bär det emot att slänga, väldigt mycket, men jag antar att den gjort sitt nu..
Jag blev påmind om aldrig mer, när jag plockade ur diskmaskinen, och när jag tog mina kastruller från köket. Nu kommer han bara ha en i lagom storlek kvar.
Jag är väl bara onödigt sentimental kanske, men det känns faktiskt inte så kul att lämna.
Klart det känns bra att tänka på vart jag ska ta vägen, och var jag ska packa upp mina saker igen.
Men att packa ner, det är inte roligt alls.