Oj!

Kom på att jag har faktiskt inte gråtit på två dagar nu. Utan faktiskt mått bra, idag riktigt bra till och med.
Jag har gått till och från diverse spårvagnar, nästan varje gång med musik i öronen och ett litet leende på väg.
Jag har ju för sjutton hela världen till mitt förfogande!
Jag vet att det kanske är en klyscha, men jag tror uppriktigt på det. Jag kan göra vad som helst, dom enda begränsningar jag har är dom jag själv sätter upp.
Jag bor i Sveriges näst största stad, bara här finns massor av möjligheter, ett nästan oändligt antal vägar att gå.
Och framför allt så har jag en bra grund att stå på.
Goda vänner som ställer upp och finns där när det behövs, och som ger mig många glada skratt och gemenskap.
En familj som också gör allt vad dom kan för min skull.
Ett ställe att kalla "hemma", en trygg punkt att utgå ifrån och återvända till.
Och en person som känner mig bättre än de flesta, som visserligen inte finns i mitt liv just nu, och inte kan finnas i mitt liv än på ett tag. Men som jag hoppas kommer finnas där längre fram, någon som jag hoppas kunna få en ny relation till på sikt.
Men, det jag vill komma fram till är: Det här är ingen dålig värld,man kan göra så mycket utav det här livet, och jag vill ta vara på det.
Riktigt hur vet jag inte än, men det kommer att visa sig.