Igår var det ett år sedan jag träffade D "på riktigt" första gången.
Jag skriver på riktigt, inom situationstecken eftersom att egentligen träffades vi första gången över ett år innan dess. Vi pratade ett fåtal minuter på en fest innan jag drog vidare, och i ärlighetens namn mindes jag knappt att det hänt, det var inte en händelse som jag då uppmärksammade.
Så i min värld var det igår ett år sedan.
Jag skulle då åka upp till Göteborg och följa med honom ut på klubb.
Jag ville dock inte åka själv, och det var nära att jag inte åkte alls då jag hade fullt sjå med att försöka få med mig någon.
Jag försökte med mina få tjejkompisar först,eftersom att jag tyckte det kändes lite konstigt att åka iväg för att träffa en kille på det viset i sällskap med andra killar. Nu blev det till sist två killkompisar som ställde upp och följde med mig ändå,efter många om och men, och det gick bra. Efter ett tag gav dom sig iväg på egna äventyr då musiken på klubben inte riktigt passade deras smak.
Så där var jag, lantisflickan på uteställe i storstaden. Men roligt hade jag.
Det var nytt, med spänning och attraktion i luften.
Fast vi hade nog ingen aning om vad som skulle komma ur det, att jag ett halvår senare skulle flytta upp, utvecklingen som följde.
Och det hade inte hänt alls om det inte varit för uppfinningen internet.
För som sagt så varade första, första gången bara några få minuter. Inte hanns det med att utbytas några telefonnummer på den stunden, bara våra förnamn blev avslöjade.
Så datorpojke som D är, så sökte han efter mitt namn på en community, och just den råkade jag vara medlem på. Så tack vare mitt ovanliga namn kunde han hitta mig där och skicka ett kort meddelande, och på det sättet så var historien igång.
Och ska vi dra historien ännu längre bak i tiden så var det tack vare mitt ex som jag ens var medlem på den communityn, och honom hade jag inte träffat om det inte vore för en komplett idiot som jag av någon outgrundlig anledning umgicks med ett tag. Och honom hade jag inte träffat om det inte var för att A-S varit tvungen att gå ett år på individuella programmet och att hon senare hamnade i min klass, osv. osv.
Det kan vara väldigt intressant att följa händelseförlopp bakåt i tiden på det sättet, man blir förvånad över allt som var tvunget att hända först, för att nå fram till det som blev.
På det sättet blir de flesta, kanske alla, händelser väldigt betydelsefulla, för utan dom hade vi inte varit där vi är idag, eller känt de personer som blivit våra bästa vänner.
Och har man väl kommit så långt i sina tankebanor börjar man lätt fundera över om en del saker varit
meant to be, för en del händelser, situationer och personer man träffar är så otroligt osannolika att man knappt kan tro att det bara händer.
Livet kan verkligen konsten att göra en förundrad ibland.
