Hm,borde låta bli att skriva bara på kvällarna,verkar ju som att jag är nere och känner mig ensam jämt då.
Så är det ju inte alls, idag till exempel har jag umgåtts med en bekant och haft väldigt trevligt. Det är först nu som det börjar smyga sig på igen.. Vill bara ringa, säga kom hit..nu..
Jag är hopplös :P

Ibland är kvällarna långa

Så var det dags att känna sig ensam igen, hade så gärna velat ha någon speciell bredvid mig i soffan framför tv:n ikväll.
Känns som att jag inte får ut mer än kanske hälften av underhållningen när jag sitter där själv i ena hörnet av soffan. Med en filt visserligen, men ensam under filten.

Blev så besviken på det där med jobbet innan, jag verkligen avskyr när man inte kan lita på folk, människor som luras, allt för egen vinning,mer pengar.. Varför är det så viktigt? Varför måste man försök dra med andra ner?
Allting uppbyggt i pyramider och lögner och hårt kämpande människor, som bara bytas ut när de inte orkar mer. Ja, personalomsättningen är väldigt hög där.. Åh, jag orkar inte bry mig mer om det där nu, jag blev inte indragen, nu glömmer jag och söker vidare efter jobb, på annat håll.

Hade varit så skönt med en kram. Bara släppa allt och bli kramad.. Närhet..

Jag saknar närheten..

jobbintervju

I förmiddags ringde det från ett av företagen jag har sökt jobb på via arbetsförmedlingens hemsida, och de bad mig komma på intervju imorgon.
Blev jätteglad först, men sen började jag söka på internet för att ta reda på mer om dom, och jobbet som säljare där för att kunna vara förberedd inför intervjun.
Nu är jag inte så glad längre utan nästan rädd.
Har hittat en hel del inlägg och diskussioner om detta företaget och andra inom samma koncern. Och ca 90% är negativt. Det är prat om hjärntvätt, varningar om att hålla sig borta, långa arbetsdagar med enbart provisionslön, att man själv får betala för resor till de olika företagen man ska sälja till, att de är väldigt trevliga tills dess att man försöker säga emot om något, då utfrysning.
Så jag vill inte jobba där längre, så klart,men frågan är om jag ska gå på intervjun ändå bara för att få träning (har aldrig varit på arbetsintervju förut), eller om jag inte ens ska våga mig på det. Känns lite riskabelt.
Och det känns så typiskt att när jag äntligen får respons från något av jobben jag sökt, så blir det av ett sådant här företag. Det är så man kan gråta...

nu börjar det likna nåt

Okej, så det blev en trist start på dagen.
Och dagen fortsatte att vara jobbig.
Men kvällen blev i alla fall bra!
Kladdkaka i sällskap med tjejgänget kan nog inte gå fel :)
I början var jag visserligen inte mitt bästa jag,utan satt mest tyst och i tankar, men det blev bättre och bättre ju längre kvällen gick.
Och nu avslutar jag dagen med en grym dubbelmacka, påhittad av mig på vagnen hem när jag försökte fundera ut vad för ätbart jag hade hemma (inte så mycket).
Så blev rätt bra till slut ändå!

okej

Hm,börjar rätta till sig nu, men det var väldigt vad lång tid det tog att vakna till lite idag. Har ju varit uppe fem timmar nu, druckit kaffe, och dessutom varit ute och fått frisk luft.
Så lite piggare nu, men fortfarande känns inget kul, och jag orkar inte ta tag i någonting. Som jag vet att jag borde...

another one of those days

Verkar som att den här dagen kommer likna gårdagen.
Jag känner mig så..håglös..

suck..

dags att den här dagen tar slut nu kanske?

Idag har inte varit den bästa kan man ju säga. Jag har känns mig nere, ofokuserad. Ingenting känns viktigt eller roligt. Mest meningslöst.
Tvingade mig ut ur lägenheten mot min vilja (hade helst legat under ett täcke hela dagen), tog den överfulla vagnen till slottsskogen, brukar vara skönt att gå runt i naturen och fundera.
Men blev inte mycket funderande, förutom på hur min redan dåliga kondition kunnat bli ännu sämre? Helt otroligt..

Vet att jag skulle kunna rycka upp mig och må bättre om jag ansträngde mig lite, men på något sätt vill jag inte. Don´t ask why..I don´t know why..

Nu får jag skärpa mig

åh, jag måste försöka vända tillbaka dygnet igen! Jag mår inte bra av att sova så här länge. Problemet är nog inte främst att jag har svårt att somna på nätterna, jag borde kunna gå upp i lite mer vettig tid ändå och ändå få hyfsat med sömn. Jag vaknar ju faktiskt tidigare, men går inte upp ändå..
Jag ska bara vila lite till..Jag går upp om tio minuter..Så varmt och skönt här under täcket..Jag har ändå ingen tid att passa...
Jag är bra på det där med dåliga ursäkter för att inte gå upp i tid, och sen när jag till slut bestämmer mig för att gå upp är jag tröttare än någonsin, och tvingar mig upp ändå bara för att klockan ger mig dåligt samvete.
Och då tar det evigheter innan jag vaknar till ordentligt och faktiskt får något gjort, om det alls händer den dagen.
Så det måste jag ta itu med.

Dessutom måste jag försöka börja äta mer regelbundet igen, jag får inte gå ner i vikt.
Föresten, går jag ner i vikt vågar jag inte åka hem till föräldrarna till jul, då låter dom inte mig åka till göteborg igen :P

Så, nu är alltså planen att tvinga upp mig själv lite tidigare på morgonen, och att äta mer ordentligt.

Ge mig en dos självdiciplin, tack!

Inte som vanligt,men bra!

Egentligen, om man verkligen tänker efter, så är det väldigt skönt att relationer kan förändras, utvecklas. Det kan göra ont, man kan bli rädd när man inte vet var man hamnar, man kan bli ledsen för att något tar slut.
Men om man lyckas förändra till något nytt, om man med respekt och omtanke kan bygga upp något i den gamla relationens ställe, så har man nog faktiskt vunnit mer än man har förlorat.
Personen man bryr sig så otroligt mycket om finns kvar, i en ny position, med förändrade förutsättningar, men fortfarande i ens närhet, på ett eller annat sätt.
Och tillsammans med de förändrade förutsättningarna, kan det hända att det som varit svårt och jobbigt innan, får ett nytt fokus, och att det skulle kunna göra en stor skillnad i rätt riktning.
Förändringarna kan klart göra att man går helt skilda vägar också, och jag vet ärligt talat inte riktigt vad som skulle vara bra med den förändringen, men, det behöver kanske sällan bli så. Om man kan bortse från en sorts falsk stolthet, om man inte till varje pris måste få "rätt" i något som varken är fel eller rätt, om man fortsätter att visa den man ju faktiskt älskar respekt. Varför skulle man inte då kunna fortsätta på ett nytt spår?
Det kan kanske ta lång tid innan man är redo, innan man känner att man klarar av det, men oftast blir det så vid någon punkt, i alla fall för mig. En punkt när man släpper taget om det jobbiga som varit, och öppnar en dörr för något som kan bli riktigt bra, något som kan fortsätta att skänka glädje och stöd, på ett nytt, bra sätt!

Jag kom på att jag glömt

Fick en riktigt bra idé innan idag! Nämligen att gå på bio, trots att jag inte hade något sällskap. Och jag menade inte det där på ett sarkastiskt sätt nu, det var faktiskt en bra idé.
Det fick mig nämligen att minnas något väldigt viktigt som jag tappat bort de senaste veckorna.
Jag kom pånytt på att jag klarar mig själv. Att jag faktiskt är väldigt stark i mig själv, och inte behöver andra för att kunna komma någonstans, även fast det naturligtvis underlättar och gör allt mycket roligare att inte vara ensam. Men, jag är viss i att jag, om jag är så illa tvungen, kan själv.

Det var den vissheten som gjorde att jag vågade åka iväg på språkresa efter skolan, till ett nytt land utan att riktigt veta vad jag hade att vänta, och utan att känna någon.
Men jag tänkte att det allra värsta som kunde hända var att jag inte skulle lära känna någon (och det är ju faktiskt ganska otroligt), och om det skulle bli så så skulle jag klara det ändå, även fast det hade blivit 6 långa veckor..

I alla fall, med den vissheten känner man sig ganska trygg...

At last..

Somnade till sist i natt, vid 03 -03.30 nångång..

Och nu ska jag snart iväg till det roligaste (inte) ställe jag vet..Arbetsförmedlingen! Inte för att göra någon nytta, nej då. För att "verifiera mina uppgifter". Alltså ta med papper för att visa att jag inte har ljugit om vad jag har för erfarenhet..yeay..

Efter det ska jag till en viss elektronikbutik för att se vart min mp3-spelare tagit vägen?
jag lämnade in den för evigheter sedan för att den var sönder, ringde duktigt till försäkringsbolaget som jag blev tillsagd, och blev lovad en ny. 10/11 fick jag ett sms där det stod att den skulle komma med posten inom en vecka, nu har det gått snart två och jag längtar som en tokig efter att få lyssna på musik på vagnen..

Give me music!

Gått och lagt mig, igen och igen..

Nu har jag lugnat ner mig igen, en typisk tjejbok, lite te, har gjort susen, och lurat bort dom jobbiga tankarna.
Men, nu är jag plötsligt inte trött längre, jag som har varit så sliten och trött hela dagen!
Gissar att det kan ha att göra med teet, inte säker..
I alla fall så ligger jag och läser en stund, känner mig trött, släcker lampan och försöker sova, går inte, tänder lampan, läser lite till, släcker lampan, ger upp försöken att sova, tänder, sitter vid datorn lite, läser och försöker igen..
Just nu är det tur att jag inte har ett jobb jag måste gå upp till...

åh,dessa kvällar...

Har klarat av dagen riktigt bra faktiskt. Var tungt när jag vaknade och mindes allt. Mådde illa av det, av att minnas gårdagen.
Blev dock bättre ju längre tid som gick, och hade till och med några stunder jag kände mig glad, inte över detta då så klart.
Men nu, när folk som jag pratat med på nätet börjar logga ut för att gå och lägga sig.
Nu när det börjar närma sig tid för att jag ska gå och lägga mig.
Nu blev det tufft..riktigt jobbigt.. Slängde just hans tandborste, slutgiltligt, slut..Kan inte ha den liggande där bredvid min, för svårt..För tungt..För påminnande..
Ska gå och lägga mig, ensam med mina farhågor, min ensamhet. och jag vill inte, vill inte behöva släcka lampan och krypa ner under täcket. Det blir för mycket, för ensamt, för jobbigt.
Vart ska jag ta vägen?

som jag sa,lång natt..

Kan inte slappna av, är spänd i hela kroppen och kan naturligtvis inte somna. Inte bara för att jag är spänd, utan på grund av alla tankar som tycker att dom är i sin fulla rätt att stampa in så fort jag sluter ögonen.

Alla tankar på allt bra som varit.
Tankar om hur det kommer att kännas att se lyckliga, nyförälskade par så fort jag går utanför dörren.
Tankar om att jag har hans tandborste i skåpet i badrummet.
Tankar om att sova ensam, utan honom tätt, tätt intill.

Tankar, tankar, tankar... Fullt med tankar...

Jag och min älskade....

...har från och med ikväll börjat gå två,skilda vägar. Två vägar som troligen och förhoppningsvis kommer att korsas då och då, men det blir aldrig mer samma igen..Aldrig mer jag och min älskade..
Jag vet att att det inte hade kunnat gå på ett annat sätt, kanske om vi fortsatt en bit till att det blivit på ett sämre sätt,men utgången hade fortfarande blivit densamma, no more us..
Men att veta att det inte är fel, gör inte att det gör mindre ont, det gör så förbannat ont..
Denna fantastiska människa har gett mig så mycket, lärt mig så mycket om mig själv.
Så mycket glädje, så mycket lycka, men just nu, så mycket sorg. Jag känner mig så sorgsen över att det behövde bli så här, att det inte kunde fungera, att det inte kunde vara vi längre.

Jag vet att jag är stark, jag vet att jag klarar det här, men just nu har jag bara så många tårar..så väldigt många tårar.. Och mitt i natten ingen som kan torka dem från mina kinder, inte nu längre.

Det blir en lång, ensam natt..

....

Varför kan det inte bara vara lätt ibland?

Förbannade Alfa-kassa!

Samtal på Alfa-kassan:

person 1: Jag har en helfestlig idé! När vi ska be folk om årsanmälningar så skriver vi ett datum i brevet då papperna ska vara inskickade som inte alls stämmer med verkligheten!

Person 2: Haha, du är för rolig! Har vi riktig tur kanske någon tror att dom faktiskt har ganska gott om tid, och så kanske dom missar en utbetalning pga det.

person 1: Jag sa ju det, helfestligt!



Hahahaha...jättekul, verkligen...Får jag inga pengar den här månaden blir jag väldigt, väldigt sur...
Jag måste verkligen hitta ett jobb nu så att jag slipper den här skiten..

Mat

Det här är allt lite underligt.. Här satt jag innan idag och var sugen på onyttigheter, och nu precis så plingade det på dörren.
Då var det grannen som hade beställt pizza, och fått fel. Det var nämligen beställt vegetariskt eftersom ingen av dom åt kött, och så hade det blivit missförstånd någonstans så det kom en pizza med skinka på. Och det kunde dom ju inte äta, så dom skulle få en ny och ville väl inte slänga den dom hade fått, så då fick jag frågan om jag ville ha den :)

Law of attraction någon?

yes!

Åh, jag hittade en halv chokladkaka, lycka!

Dessutom till slut orkat släpa mig till köket för att fixa kaffe, så nu ska det kanske bli lite bättring

:D

Jag efter en utekväll

Uh..trött.. och sugen på typ allt onyttigt i hela världen..

Hamburgare, mm..

Chips, vill ha!

Cola, en sockerdos tack!

En stor kanna kaffe, hjälp mig att vakna till liv igen!

..Trött..

ny frisyr!

Nu har jag äntligen varit hos frisören och klippt ny frisyr! Inte jätteolik den gamla, men det känns nytt och fräscht, fått bort alla kluvna toppar också så att det inte ser så slitet ut..Skönt!

Blev en impulsbokning igår, var nog lika bra annars hade det väl aldrig blivit av. Det var mitt sällskap som skulle visa var han brukade klippa sig (eftersom att jag pratat mycket om att göra det det senaste), och när vi stod där och kollade på prislistan i fönstret så föreslog han att jag skulle gå in och boka en tid på en gång. Och efter en liten stunds funderande blev det så. Så jag gick in, fick en tid till idag, och nu är jag glad och nöjd!

Jag hade dessutom en väldigt trevlig frisörska, så trots att jag knappt varit i en frisörsalong förr (vågar nästan inte erkänna det, men har låtit mamma klippa mig innan), så kände jag mig lugn och säker på att det skulle bli bra.
Hon hade också bott i Göteborg en dryg månad så blev mycket prat om hur det är att vara nyinflyttad och hur svårt det är att hitta nya vänner, som inte är pojkvännens vill säga.
Vi försökte komma på bra tips till varandra, men kom väl inte fram till så mycket mer än att det kanske kunde vara en bra idé att gå någon kurs. Hon tänkte sig franska, jag tänkte mig inredning eller design av något slag.

Nu ska jag gå och fixa litegrann, ikväll ska nämligen jag, mitt hår och ett litet gäng med trevligt folk ut och roa oss!

Våga

Jag är så glad att jag har flyttat hit!
Det är klart att det är mycket som känns svårt, och saker jag inte riktigt vet hur jag ska göra med. Mycket som är nytt och som ska kluras ut.
Men, trots allt känns det mesta så bra, och klurigheter är ju till för att kluras ut.
Och jag kommer ju att lära mig något nytt av det :) Jag kommer att lära mig att så ska man göra! Och så ska man absolut inte göra..

Och jag vill börja våga, jag vill sluta vara rädd för hur det ska sluta om jag provar något nytt.
Jag vill sluta bry mig så mycket om vad andra ska tycka.
Inte så att jag vill göra elaka saker och inte bry mig om hur folk reagerar på det, verkligen inte!
Men jag skulle vilja framhäva mig själv lite mer. Synas lite mer.
Våga gå ut, dansa som en tok, ha roligt! Detta utan att bekymra mig över att människor kanske kollar lite, kanske fnissar lite.
Det är sådant jag varit rädd för i stort sett hela mitt liv och jag är så outsägligt trött på det nu.
Det är dags att lägga av med det..

Nya krafter!

Så var jag tillbaka i Göteborg igen, känns härligt, känns hemma!
Kan inte säga att jag är tillbaka utvilad,för då ljuger jag, men mer optimistisk, mer hoppfull, gladare. Helt enkelt med en tro på att saker kommer att bli bra.
Den tron hade helt övergivit mig när jag åkte härifrån i lördags, och utan tron så kommer det definitivt inte bli bra, så ett stort steg har tagits under helgen.
Det är visserligen många stora steg kvar, men tillsammans kan vi klara det!

maktlös

Suck.. Stora beslut som i allra största grad påverkar mig och min framtid ska tas, och jag kan inte påverka! Jag verkligen avskyr det, jag känner mig så hjälplös, så maktlös och det är något av det värsta som finns. Att behöva gå och vänta, hoppas, på att någon annan ska komma fram till det man så väldigt gärna vill.
Jag blir spänd, ledsen, orolig, nervös och känner säkert en knippe andra känslor också som jag bara inte identifierat ännu.

Så nu bär det av hem till familjen några dagar, gömma mig undan världen för en stund, och vara med dem som kännt mig längst. Långt ut i skogen, i lugnet..

Får se om det blir något

Hmm.. jag har egentligen inte en aning om vad jag ska skriva nu så får se om det över huvud taget blir något av det här, eller det blir så illa att jag vägrar lägga upp det på bloggen utan raderar alltihop istället. Jag känner bara att jag vill skriva, något, vad det nu blir för något.

Har haft en väldigt lugn fredagskväll, fixade lite god mat (väldigt gott blev det ska tilläggas,tortillas). Hade från början tänkt poppa lite popcorn och kolla på film. Jag kom så långt som till popcornen, men den enda film som jag kunde hitta på tv var Legally blond 2. Jag uthärdade ett tag sedan gick det bara inte längre och jag övergav tvn och popcornen, som jag plötsligt inte var sugen på längre, för te och dator istället. Och nu har jag suttit jag vet inte hur länge och läst andras bloggar, känns som ett mycket bättre sätt att tillbringa kvällen på än att se den filmen ( ni som tycker om den får ursäkta, men jag klarar det bara inte, inte idag).

Är trött och seg idag och orkar inte riktigt ta mig för något, har uppbådat tillräckligt med krafter för att posta blanketter som alfakassan vill ha, till mina förra arbetsgivare, och handlat mat. Sedan tog det stopp, om man inte räknar med matlagningen, som i ärlighetens namn var väldigt enkel och snabbt utförd.
Undrar över om segheten har att göra med utgången igår kväll, men i så fall är jag verkligen ännu mer ovan vid festligheter än jag anat. Jag var trots allt hemma klockan 24, gick visserligen inte och lade mig direkt men så sent blev det faktiskt inte. Och inte tycker jag att alkoholen kan påverka så mycket heller, jag drack ett glas vin och en drink, det är ju ingenting!
Nej, jag är nog bara trött och seg ändå, det är i alla fall den versionen jag tänker klamra mig fast vid. För om det är gårdagskvällen som har påverkat mig på det här viset så är det riktigt illa. Hur ska jag då orka med att vara ute till sena natten/tidiga morgonen igen?

Home again :)

Ja, utgångs-premiären blev allt lyckad :)
Haft en riktigt bra kväll även fast den inte blev så lång, och tjejerna jag aldrig träffat förr visade sig vara väldigt trevliga och roliga att umgås med!
så kort sagt, jag är nöjd :D

Ut i stan

Jaha, ikväll kommer premiären, denna kväll ska jag gå ut i Göteborg för första gången sedan jag flyttade hit!
Jag har varit på pubar och klubbar här några gånger innan, när jag bodde i Halland.
Men alltså aldrig som Göteborgsbo.
Dessutom är mitt sällskap för kvällen ett gäng tjejer jag aldrig träffat förr, kommer att bli intressant att se hur det blir :)

mörker, men ljust!

Sitter här och tittar ut genom mitt fönster på sjätte våningen.
Det är alldeles mörkt ute nu, och det är nu jag tycker som allra bäst om min utsikt, när man tydligt ser alla ljuspunkter överallt. Gult, vitt och rött.
Alla de där lamporna gör att jag känner mig som en del av den här staden, jag vet att där ute finns det massor av människor. En del som känner sig ensamma, en del som sitter tillsammans och skrattar. Några som är på väg mot ett mål, och några som inte har en aning om vad de sysslar med. Alla möjliga känslor och sinnesstämmningar finns där utanför fönstret, och vad jag än känner så är jag inte ensam.
Jag är en del av den här staden, kanske lite på avstånd ibland, men fortfarande hör jag hit. Hur mycket är upp till mig, det är jag som bestämmer hur mycket jag vill ta del av allt det som händer där ute, bland alla ljus.

trött...

Varför ska det vara så svårt att komma upp ur sängen på morgonen?
Jag hade storslagna planer på att gå upp i hyfsad tid och få lite gjort innan hela dagen har gått. Jag hade ställt klockan och allt, men inte hjälpte det. Hann bli halv elva innan jag segade mig upp, inte så illa i och för sig, men ganska långt ifrån det jag hade tänkt mig..

Lite vänlighet

Jag har de senaste dagarna funderat mycket på det där med att vara vänlig och vilka kedjereaktioner det kan sätta igång. Till exempel kassörskan i någon butik. Om jag är trevlig, ler, och tackar för hjälpen, så vet jag att i alla fall jag blir på bättre humör av det, så i vilket fall som helst så skadar det ju inte. Och jag är nästan säker på att kassörskan blir på bättre humör också.
Jag har jobbat i butik och vet hur mycket trevliga kunder gjorde för att höja mitt humör, och att det var samma sak för de jag jobbade med.
En trevlig kund gjorde att jag blev ännu lite trevligare mot efterkommande kunder på grund att jag blev så glad av den där första kunden, vilket förhoppningsvis i sin tur gjorde deras dag lite trevligare. Och då har vänligheten redan spridits, om man då tänker att de där efterkommande kunderna fortsätter att sprida det vidare till människor i deras närhet, ja, det är en väldigt trevlig tanke..
Så jag tänker absolut försöka komma ihåg att visa uppskattning för de som dyker upp i min omgivning, och kanske, förhoppningsvis, sätta igång en kedja av vänlighet..

nu känns det bättre igen

Konstigt vilka humörsvängningar det kan bli ibland, för si sådär fyra timmar sedan satt jag och storgrät för att jag kände mig så hopplöst ensam och nu känner jag mest att jaja, det löser sig.
Vändningen kom när jag hittade en annan blogg, som för övrigt fick mig till att börja på den här bloggen men det är en annan historia. Det var en sida som ett par andra tjejer startat upp när dom var trötta på just att känna sig ensamma för att dom flyttat till ny stad, och det fick mig att känna hopp att läsa där. Och det var nog just hopp jag var i väldigt stort behov av just då.
Sedan hjälpes mitt humör upp ytterligare av att jag blev påmind om att jag är älskad, han vet allt vad som behöver sägas, och när, min pojke..

I alla fall så lagade jag middag, åt framför tv:n, pinsamt nog till deal or no deal.
Sedan blev det popcorn, te, x-men 2 och lite sms:ande och vips så var humöret fixat igen!

Ny i Göteborg= ensamt!

hej!
lite trist att jag ska behöva börja med tråkiga, deppiga saker att skriva om men inte mycket att göra någonting åt för det är så här det känns för tillfället!
Jag har nu bott i Göteborg i tre veckor, och känner att jag inte har kommit någonstans över huvud taget. Jag har inget jobb, jag har inte hittat några vänner eller någon att umgås med över huvud taget. Förutom min pojkvän, men han har ju ett eget liv, och egna vänner han vill hinna med också. Och det är då, som denna lördagskväll, när han vill gå ut själv med sina vänner, som jag känner mig så ensam. Vad ska jag göra då? Jag vill gärna gå ut men med vem? Det är en ond cirkel, jag vill gå ut för att lära känna nya människor men jag känner ingen som jag kan gå ut med så jag blir sittande i lägenheten till slut ändå. Och här lär jag inte känna någon. Så vad ska jag göra? Tips, någon?
Jag vill inte bara sitta här och vänta på att pojkvännen ska ha tid att umgås hela tiden, så beroende vill jag inte vara. Jag menar, folk flyttar till nya städer hela tiden, där de inte känner någon, hur gör dom? Hur kan jag göra?
Missförstå mig inte, jag älskar att umgås med min Daniel, och jag tycker att hans vänner är trevliga, men vill ju ha en egen umgängeskrets, som inte är kopplad till honom.
Nå ja, någonstans där ute finns det vänner till mig också, och någongång ska jag väl lyckas hitta dom, önskar bara att någon av dom redan var hittad...