Ett mysterium

Vad är det egentligen som gör att två människor kan fastna för varandra på det faktiskt mycket underliga sätt som man gör när man blir kär?

De personliga egenskaperna säger många, men jag kan slå vad om att just dom egenskaperna man uppskattar så mycket hos den andre har man redan stött på hos så många andra innan, utan att ha uppmärksammat det ens närmelsevis så mycket.

Utseendet då? Samma sak där, man har utan tvekan träffat någon som har varit sötare, snyggare, vackrare förut, men ingen kan mäta sig med den man älskar, inte egentligen.

Dom där små sakerna då, dom små speciella, personliga sätten att göra saker på som man inte märker från början, utan som man bara ser fler och fler av, ju mer man lär känna varandra?
Det där sneda leendet, den där entusiasmen inför vissa saker, sättet att kramas, smeka.
Hur personen ser ut när han/hon koncentrerar sig djupt på något, när han/hon sover.
De små, för omvärlden nästan osynliga, sätten att visa omtanke, välvilja.
Eller kanske hur personen får en busig glimt i ögonen för att i nästa sekund kittla en tills man tappar andan av skratt.

Vem vet?
Inte jag.
Jag kan bara gissa, eller strunta i det, för vad spelar anledningen egentligen för någon roll?
Man vet att man älskar, det kan få stanna vid det.

jag skulle vilja skriva en kärleksförklaring till min D, här och nu, men orden räcker inte till...

Att ta sitt jobb på för stort allvar

Inatt vaknade jag till av att jag pratade i sömnen. Pojken som var vaken undrade vad jag sa.
Det jag åtminstone tror att jag sa var en ostsort.
Jag har nämligen jobbat i delikatessdisk senaste veckan och håller på att lära mig ett stort, stort, stort, antal olika pålägg.
Men i alla fall, när D undrade vad jag sa kom ett strålande resonemang från min sida.
" jag kan lika gärna lära mig all ostsorter nu när jag ändå sover.."
Någon tyckte att det var lite smått lustigt, men jag tyckte allt var glasklart och somnade om..

en snedvriden bild av mig själv

Jag är inte alltid så nöjd över vem jag är som jag borde.
För någon dag sedan kom jag ett steg närmare förklaringen till varför.
Det var pojken som berättade att i princip alla av dom han känner som har träffat mig har lämnat liknande omdöme.
Söt och härlig, men inte alls som alla andra, speciell, på ett bra sätt.
Och dom där orden, "inte som alla andra" sved verkligen till, orden som följde, "på ett bra sätt" försvann i sammanhanget och blev obetydliga.
Dom där fyra orden lyste som i neon framför ögonen på mig och var omöjliga att ignorera.
Jag behövde inte fundera så länge över hur det kom sig.
Förklaringen kom ganska så snabbt och enkelt när jag till sist, efter många år, såg på saken från rätt perspektiv.
Jag har helt enkelt så länge haft som mål att smälta in, att vara just som alla andra, att jag inte ens reflekterat över att det kanske är dumt, att jag inte tjänar ett dugg på att försöka vara något eller någon jag inte är.
Och dom där fyra orden bekräftade att jag inte hade lyckats uppnå det målet, som jag visserligen inte ens varit så medveten om att jag haft, men som ändå varit en stor del av min tillvaro.
Att ha blivit utsatt för mobbing och utanförskap sätter sina spår, och även om jag oftast inte vill tro det, så finns det fortfarande kvar.
För varför skulle jag känna att jag behöver förändras och bli en i mängden, om inte för att det var vad jag på ett omilt och elakt sätt fick veta behövdes under skoltiden?

Människor är inte alltid så bra på att hantera det annorlunda, och de annorlunda inte alltid så bra på att hantera andra människor, så självklart blir det fel ibland.
Men ändå, om man är "inte som alla andra, men på ett bra sätt", varför försöka dölja det?

Jag har en nära vän från gymnasietiden.
Hon träffade en kille i andra änden av landet och flyttade till honom efter endast några få träffar förra året.
Tyvärr tappade vi mycket av vår kontakt då men jag anser henne fortfarande vara en av mina bästa vänner.
Försökte få tag på henne i förra veckan men utan lyckat resultat, så jag gick in på hennes sida på en community, för att se om där varit någon aktivitet det senaste. Hon har inte varit inloggad på flera månader men i hennes gästbok hittade jag ett inlägg från hennes kusin. "Grattis på bröllopsdagen.."
Kan det vara så att jag har missat en av de kanske största upplevelserna, i en av mina bästa vänners liv på det viset? Inte fått veta något varken före eller efter så att jag kunnat gratulera?

Jag måste erkänna att jag upplever lite blandade känslor just nu, först och främst är jag glad att hon har hittat den hon vill dela sitt liv med, men jag känner mig också lite bortglömd.
Har vi glidit ifrån varandra så mycket?

Jag blir verkligen galen på det här ständigt gråa som är utanför fönstret.
Man blir trött, håglös och deppig, även om man inte har något att deppa över.

Ge mig solsken, ge mig lite färger därute!

Dagen-efter-ångest, regn och genomgrått på himlen.
Lägg där till sitta i en hemköpskassa och le i sex timmar så har ni min dag i ett nötskal.
Som tur var blev det bättre nu framåt kvällen, tänk vad lite telefonpratande och godis kan göra!

Dagen-efter-ångest ja..Var på Glory boat igår, eftersom att pojken spelade skivor där (skryta,skryta :P).
Hade tänkt mig att möjligtvis dricka en öl, och att vara hemma innan 00.30 åtminstonde.
Det gick inte jättebra på någon av punkterna.
Dessutom fick jag ofrivilliga duschar under kvällen då arrangörerna hängt upp laddade vattenpistoler i taket,som folk blev väldigt förtjusta i, ett grymt få-igång-festen-trick, det ska erkännas, men blött.
Men jag hade trevligt, och som tur var ringde dom inte om jobb klockan 07 som dom mycket väl hade kunnat göra, utan 10:30, och då hade jag ju hunnit sova mina timmar, även om jag av andra anledningar inte var jättepigg på att gå utanför dörren, än mindre ur sängen..

På äventyr med D&D

Ibland går jag och älsklingen ut på promenader utan självklara mål och utan att egentligen riktigt veta vart vi kommer hamna och hur vi ska ta oss vidare därifrån.
Igår kväll begav vi oss ut till Röda sten, och bara att ta sig dit var ett projekt i sig, då inga vagnar gick som dom skulle.
Vi började i brunnsparken, men då det var ganska lång väntetid promenerade vi bort till domkyrkan. När vi kom dit var det plötsligt ännu längre väntetid, så vi gick vidare till Grönsakstorget, och väl där såg vi på skärmen i väntkuren hur minuterna kvar till nästa vagn gick åt alldeles fel håll, istället för att minska blev dom fler och fler.
Och eftersom att det var en fin kväll, och det är tråkigt att stå och vänta, började vi promenera bort till Järntorget.

Väl på Järntorget stannade vi och väntade på en vagn, som när vi satt på den, plötsligt svängde av åt "fel" håll. Den skulle av någon anledning som jag inte kunde höra via högtalarna köra ett annat håll. Så vi hoppade av, och tog en vagn som kom strax efter, och som gick dit vi skulle lite snabbare.

Vi kom fram bra mycket senare än beräknat, och det hade börjat skymma ganska så rejält, men promenaden längs med havet och bland gamla tegelbyggnader var härlig.
Sedan kom vi upp i ett bostadsområde, älsklingen trodde att han visste ungefär vart vi var och jag hade inte en susning.
Där började uppdraget att hitta till en hållplats så att vi skulle hinna tillbaka till brunnsparken innan sista nattbussen hem gick.
Turen var med oss och vi hittade en hållplats, med en väntetid på endast fem minuter.

Strax innan kl 01 var vi hemma och jag var mer än redo att slumra in.

Dags igen..

..att leta lägenhet.
Mitt kontrakt går ut om 3 månader, och då vill jag gärna ha någonstans att ta vägen med alla mina grejer.
Någonstans där min säng kan stå, där jag kan koppla in tv och dator, och kanske ställa en soffa som jag inte köpt än.
Någon som har några supersmarta tips om var jag ska leta?