du ska ju finnas där!

Det var en bra kväll, med mina toppentjejer, på en mysig restaurang, med god mat och gott vin..
Tack så mycket!

Och så kan jag inte ringa och berätta om det..
Jag hatar att vi är så avskurna från varandras liv så helt plötsligt, jag vet att det troligtvis är bäst så, men du har ju så länge varit den jag delat allt med, den som känner mig.
Det blir så tomt, jag vet att andra finns där och vill dela mina upplevelser och intryck, men det blir inte samma sak, för dom är inte du.
Jag vet, behovet av att berätta för dig kommer lätta, liksom den enorma saknad och sorg jag känner nu. Men dom orden betyder inte mycket i min värld för tillfället. För jag kan inte känna att det är nära förestående, jag kan inte se den framtid framför mig då jag inte känner att jag behöver dig, då jag känner att det kanske kan vara ens ok att vara med någon ny.
Vad har dom att erbjuda?
I jämförelse?

Jag vet inte...

morgon-ont

Kul att vakna, verkligen jäääättekul..
Sovit så gott, och så vakna upp till det här.
Jag mår inte bra.
Nej, verkligen inte bra just nu.

Aldrig mer. Dom orden bränner och svider och fräter.
Det gör så ont, att veta. Aldrig mer..

lite till

Skönt att vännerna finns i alla fall...

Lättar med alla känslor för en stund när jag får prata med er, blir lättare att se framåt..

Tack för att ni finns där..

okej..nu kom en liten försmak av vad som komma skall...
Blev inte till en pöl på golvet, men däremot ett vrak som gömde ansiktet i kudden och ville...ja..jag vet inte,slippa undan smärtan antar jag..

jävlar vad ont det gjorde...

i hela mig..

andas, jag måste andas...

så svårt...

hm

Okej, när kommer den?
Väntar på the big bang, när allt har sjunkit in och jag fattar vidden av allt och jag gråter tills jag bara är en liten pöl.
När kommer stunden då jag bryter ihop och tror att jag inte ska överleva?
Att ana att det kommer men inte veta när är väldigt påfrestande, för jag kan ju omöjligt slippa undan, inte efter åtta månader. En stark, stark reaktion måste komma, men som sagt, när?
På jobbet? När föräldrarna kommer upp på lördag? Nästa gång jag dricker alkohol? Eller ikväll när jag ska sova?
Jag både fruktar och "längtar" efter den stunden, när allt kollapsar.
Jag vill ju så klart inte, inte, inte behöva gå igenom den känslostormen,men jag vill kunna börja bygga upp igen, så snart som möjligt, komma vidare, komma fram till att det var bäst så.
Men åh, vad jag kommer att sakna, längta, känna mig ensam...

Du var ju det bästa som hänt mig..

My heart is officially broken..

tusen miljoner bitar..

fan

Var ungefär lika trevligt att vakna idag som igår eftermiddag. Det här med vaket tillstånd tilltalar mig inte alls just nu. Sover man är problemen i alla fall bara drömda, men så fort man vaknar, då jäklar. Då är det inte på låtsas längre, då är det grubbla, må kasst, ta tag i, och försöka lösa som gäller.
I don't like.
Inte biten med att må dåligt i alla fall, att det finns problem, fine. Men jag vill inte bli handlingsförlamad av "vad fasen ska jag göra nu"-tankar.
Det måste finnas en lösning..

Tänk,tänk, tänk!

I eftermiddags var det lika trevligt att vakna upp efter en timmes sömn som att få en spark i magen...ungefär.

Jävla verklighet

Plötsligt händer det..

Nu vet jag vart jag ska ta vägen, igår var jag och kollade på en lägenhet i andra hand, idag skrev jag på ett litet papper som garanterar att jag får flytta in nästa vecka om inte fastighetsbolaget av någon outgrundlig anledning sätter sig på tvären och ska trilskas. Men varför skulle dom?

Så om en vecka sitter jag troligtvis i en lägenhet där jag ska bo själv, inte med egna möbler, men jag kan anse att lägenheten är min, åtminstone sju månader framåt!

Ni kände mig inte då

Nu har jag bott i Göteborg i lite mer än fyra månader, och på denna tid har jag lyckats få både jobb och en någorlunda stor bekantskapskrets.
Och på denna korta tid har jag lyckats få en vänskapskrets större än den jag hade hemma i halland, där jag bott resterande tiden av mitt liv.
Jag antar att jag dels kände mig mer tvungen att anstränga mig när jag flyttade hit, ingen familj och knappt nån jag kände.
Dessutom så blev det en nystart. Jag kunde släppa på mina gamla, väl invanda sätt, börja finslipa för att bli mer som den person jag vill vara, istället för den som gamla bekanta bestämt åt mig sedan länge. För när det är människor man växt upp med,känt länge, då förväntar dom sig nästan att man ska vara som man alltid har varit, och då blir förändringar så mycket svårare.
Här vet ingen hur jag var som 15-åring, eller som 20-åring för den delen. Jag behöver inte fortsätta i den rollen jag hade då om jag inte vill. Och det vill jag inte, jag vill inte tillbaka till det livet, den osäkerheten, den okunskapen och oerfarenheten.
Visst finns mycket av det kvar, men jag känner ändå att jag är på väg någonstans, och det är det som räknas för mig.
Jag behöver inte nå stora resultat på kort sikt, jag behöver bara få känna att jag försöker.

ur "sök ditt inre jag" av W. Dyer

"Föreställ dig den här scenen.Två foster instängda i en livmoder samtalar med varandra.För klarhetens skull kan vi kalla den Jaget och Själen.
Själen säger till Jaget. "Jag vet att du har svårt att acceptera det här, men jag tror att det finns ett liv efter födelsen"
Jaget svarar "Var inte fånig. Se dig omkring. Det här är allt som finns.Varför måste du alltid fundera på något bortom den här verkligheten? Godtag din lott i det här livet. Lägg dig bekvämt tillrätta och glöm alla de där dumheterna om ett liv efter födelsen"..............
....."Du Jaget" vädjar hon, "du kan väl lyssna utan att fnysa åt allt jag säger. På något vis känner jag på mig att det vi upplever här inne- trycket som kommer med jämna mellanrum, rörelserna som ibland är så obehagliga för oss båda, de nya lägen som vi tvingas in i och den ökande känslan av instängdhet när vi hela tiden växer- att allt det gör oss redo för en värld fylld av strålande ljus, en värld som vi snart ska träda in i"
"Nu tror jag du är galen" svarar Jaget. "Det enda du känner till är mörker. Du har aldrig sett något ljus. Hur kan du ens komma på något så vrickat? Rörelserna och trycket som du talar om är din verklighet. Du är en individ, avskild från allt annat. Det här är din livsresa. Mörker och tryck och känslan av instängdhet är vad livet består av. Du får stå ut med det så länge du lever. Hugg tag i din sträng nu och håll dig lugn""

Jag föredrar Själens version av verkligheten, helt klart.

>:(

Jag känner mig lite smått allergisk mot människor just nu, egentligen bara mot en men det smittar av sig.
Jag skulle och kolla på en lägenhet efter jobbet idag, så först fick jag vänta och trängas och vänta och trängas pga att västtrafik inte kan klara av en knapp decimeter snö, för att ta mig till mötesplatsen. Och sen fick jag vänta igen, och vänta.. Ingen som dök upp, denna ingen som inte dök upp, hade sin mobil avstängd så jag kunde inte få reda på varför, eller om han var på väg men försenad på grund av trafiken.
Jag väntade 45 minuter efter avsatt tid, sen plumsade jag i snöhögar, och med tårar av ilska och besvikelse tillbaka till hållplatsen och tog mig hem.
Vad är det för fel på folk egentligen?

Som tur var ringde någon som det verkligen inte är fel på, och muntrade upp mig lite under hemvägen. Tack älskling

Typiskt

jag borde ha lagt mig i bakhåll...

Attans...

Jaja, bara att ta nya tag. Hopp och tålamod har jag gott om.

Ibland vill man bara ta tag i människor, ruska om dom, och fråga vad dom håller på med.
Varför dom inte ser hur omständigheterna trycker ner dom, gör dom illa.
Människor man bryr sig om, vill hjälpa. Men så fort man försiktigt säger något om att det kanske inte behöver vara så här, du behöver faktiskt inte må så dåligt, så reses alla försvarmurar och inga argument kan tränga igenom.
När dom ofta är ledsna över sin livssituation, och inte vet hur dom ska orka, och har ett självförtroende på stadig nedgång, varför, varför, varför kan inte en förändring ens övervägas?
Det är klart att alla mår dåligt ibland, men det måste väl finnas gränser för vad man kan ta?
Jag vet ju att den där onda spiralen är jättesvår att bryta sig loss ifrån, men borde det inte vara värt mödan?
Och när någon jag bryr mig om, gång på gång låter samma människor göra henne illa, men hon inte gör något mer än att gråta över det och beklaga sig, då blir jag faktiskt arg. Hon har ett val. Hon har stöd, även om det inte är från så många håll.
Frustrerande, det är vad det är.

oj oj oj

Jag har varit och kollat i lägenheten jag vill flytta in i.
En fyra som ska delas av tre tjejer, och känslan när man kom in var...wow.. Det var så..ja..så var det det där med ord som inte räcker till.
Jag blev helt mållös, och när jag åkte därifrån var jag så uppe i varv och uppe bland moln att jag hade svårt att sova när jag kom hem.
Det är inte ett helt eget boende, jag vet, men så stort att det känns helt ok.
Det tråkiga är att två till ska komma och kolla innan han som ska hyra ut rummet bestämmer sig, jag funderar på att lägga mig i bakhåll ;)
I want that to be my new home..

saker jag,och säkert andra, behöver komma ihåg

"Gläd dig åt nuet, även om en del av det inte riktigt är vad du vill att det ska vara"

"Du älskar en person för att han eller hon finns"

"Lycka är en gör-det-själv-grej"

"Löser all din nervositet, fruktan, vrede, avundsjuka, oro och sorg dina problem?"

Att söka boende är detsamma som att hela tiden pendla mellan hopp och förtvivlan, bli besviken, räkna räkna räkna på vad man egentligen har råd med, höja lite därifrån för att kunna ha en chans, bli berövad chansen, börja om från noll. Eller gå från att få höra att man har förtur för att man visade intresse först, för att sedan inte alls ha det.
Det är det som är värst tycker jag, att inte kunna lita på vad folk säger. Jag mår väldigt dåligt av det även om jag inte behöver ta det så personligt egentligen, men det spelar ingen roll. Det gör ont ändå. Jag vill kunna lita på folks ord.
Men jag har lärt mig min läxa, hoppas jag. Jag kommer att fortsätta att lita på människor(inte utan sunt förnuft dock), men jag måste bli snabb,snabbare, snabbast på att rycka åt mig ett kontrakt när jag hittar nåt jag kan tänka mig, få ner på papper att det är mitt, och att ingen kan ta det framför näsan på mig.
Men det känns svårt, jag vill få någon timmes betänketid innan jag slänger iväg en massa pengar jag egentligen inte har.
Men jag får väl strunta i att fundera över vad jag gör, hålla tummarna, och hoppas på att det blir bra.

Jag tycker inte om bostadsbranchen, och jag tycker inte om pengar och alla bekymmer dom för med sig.
Tänk så mycket lyckligare, och mer nöjda med sig själva och sina liv folk hade varit, om man inte ständigt hade varit tvungen att kämpa för att överleva ekonomiskt.
Tänk om all den energin hade kunnat läggas på annat. Familj, vänner, något man tycker om att göra. Eller rädda världen om man känner för det.
Så mycket kraft och engagemang som hade kunnat användas till annat.

En värld utan ekonomiska bekymmer,det hade varit nåt det..

bo eller inte bo, det är frågan

Jag behöver en ny bostad, omgående, nu, helst igår :P.
Några tips på hur jag bär mig åt?

winnerbäck, att fånga en fjäril

..Det finns en skugga bland träden, där vi kan ses, där det kan tas och ges
Där har vi någonting tillsammans
Där är skogen rätt gles, där finns ljus lite varstans
Det är en underlig plats, där vi satts
På så olika prov med varandra, två världar som ska krocka så fort vi ses
Vi kan kalla oss kära, det är svårt att säga, men vi vill helst vara nära
Som vilka kära som helst, vilka världar som helst
Eller hur, det måste vara nåt strul
Det går en vind genom skogen,nånting hörs därifrån, det blåser till över ån
Nånting fladdrar i vinden
Ingen väldig cyklon, men det biter i kinden
Det skulle aldrig ha blåst, om vi låst
Om vi stängt om våra olika världar....

så förbannat svårt

Varför kan inte kärlek bara vara tillräckligt?
Måste vardagen verkligen komma klampande och förstöra?
Varför kan man inte bara räcka till för den man älskar..

en grund att stå på

I lördags gick jag ut på en promenad i skogen hos mina föräldrar, få lite frisk luft, få ordning på alla tusen tankar i mitt huvud.
Jag började gå på skogsvägen jag brukar gå,men efter ett tag kände jag plötligt hur gärna jag ville lämna vägen, gå rakt in i skogen, på stigar, och icke-stigar. Så det gjorde jag. Visste inte vart jag var på väg, utan valde väg genom att gå mot platserna där solen strilade ner mellan träden, bara för att det var så vackert.
Och så började jag tänka,kanske är det så här jag ska göra med mitt liv. Lämna den breda, allmänna, lättframkomliga vägen, och ge mig iväg ut i terrängen på jakt efter de där solfläckarna, kanske är det bara där man kan hitta dem? Det finns visserligen fler hinder där,men nästan alla kan man gå runt,över,under eller genom.

När jag gick där fick jag en känsla av back to basic, att jag upplevde grundförutsättningarna för mitt liv, utan alla komplikationer, utan all rädsla, befrielse.

En sak också värd att nämna, är att jag den senaste tiden intensivt bett om vägledning, från någon, något.
Jag kan inte låta bli att tro att det var just det jag fick där i skogen, i lördags.