Snälla låt mig vara..

Så var den där känslan här igen, objuden som vanligt.
Känslan, önskan, om att få gömma sig undan världen, viljan att fly ifrån sig själv för en stund.
Allt känns tungt och svårt, inget känns som det ska eller som det brukar.
Det trycker på inifrån, och utifrån. Det finns ingenstans att ta vägen.
Jag har försökt med att gömma mig under täcket, distrahera mig med musik.
Jag har provat att försöka duscha bort eländet, få det att följa med vattnet ner i avloppet.
Men det klibbar sig kvar, vill inte släppa taget om mig.
Nu ska jag göra ett sista försök, dricka varm choklad, tända ljus, komedi på tvn.
Funkar inte det så vet jag inte..
Då är det väl bara att vänta ut det jobbiga, till slut så försvinner det, till slut så gör det alltid det.
Tills nästa gång.

:(

Huvudvärk
Snorigt
Hosta
Allmänt blä

Där har vi min natt/morgon i ett nötskal..

trist

Då var jag tillbaka i Göteborg igen efter en långhelg hos föräldrarna, där jag snappade upp en förkylning. Hade feber större delen av min vistelse där, och känner mig fortfarande snuvig och skakis.
Men troligtvis ska jag inte jobba imorgon så då kan jag vila ut ordentligt. Inatt sov jag nog bara två timmar tror jag. Knepigt att somna i tid när man ställt om klockan.

Det är underligt, verkar som att jag, och många andra med mig, börjar tappa inspiration till att skriva blogg. Jag vill skriva, men de saker som dyker upp i tankarna är inget jag tänker dela med mig av i just detta forum. En del som jag skulle kunna tänka mig att låta andra läsa dyker så klart upp också, men det mesta känns så banalt och tråkigt, och då känns det nästan bättre att låta bli. En sådan text skulle jag ändå inte bli nöjd med.
Jag antar i och för sig att det är just precis en sådan text jag just skrivit, men ibland får man göra undantag. När man har lite tråkigt, till exempel i väntan på mat.

Personalfest

Ohh guuud vad jag kommer ha ångest när jag ska gå upp i morgon(idag) bitti för att ta tåget ner till halland.. Kommer vara så sjukt bakis, försöker förebygga just nu genom mat och hoppas att det fungerar hyfsat.
Jag borde verkligen åkt hem efter bowlingen 22.30, men nej då, skulle tvungen hänga med mina nya bekantskaper ut, efter löfte om hjälp att betala inträde om så skulle behövas.
Ägde 8,50 kronor, men blev bjuden på både öl,drink och tequila av kollegor (manliga såklart), en av dem mest trevlig, den andre ute efter mer,men tji fick han, i alla fall från mig, med kompisen gick det bättre.
aja,nog dags att sova nu med tanke på vilken tid jag ska upp...
god natt

tänk om..

åh..sova nära...
Skit samma att jag till slut har en säng större än 90 i bredd,
när jag ändå bara är jag..

Så ironiskt egentligen, du sa alltid till mig att jag måste skaffa en bredare säng, och, så klart, 1 ½ vecka efter vårt avslut, så hade jag det.

Jag hatar ironi ibland.

Avskaffa pengar,nu!

Fick mitt lönebesked idag.
Nästa månad får jag vara glad om jag kan leva på havregrynsgröt.
Suck, någon, snälla köp min bil! Jag behöver verkligen dom pengarna nu.
Har gått och grubblat hela dagen på hur jag ska göra. Imorgon ska jag kolla om jag har rätt till bostadsbidrag hade jag tänkt. Det är steg ett.
Steg två är att få nytt jobb, ett jobb jag faktiskt kan överleva av. Jag söker, så förhoppningsvis dyker det snart upp något.
Det här med oro för pengar är ändå ganska så nytt för mig, men hur orkar människor ha det så, kanske år efter år?
Antar att det är för att man måste. Men jag hade blivit tokig, jag har tillräckligt att tänka på ändå.

......

Tror bestämt att hemmafru-titeln är min! (bra eller dåligt får var och en bestämma,men jag är stolt!)
Brödet blev ljuvligt gott, likaså chokladbollarna, eller ja, fuskade lite så några bollar är det inte, bara en stor klump i en skål, men jag vill inte begära för mycket av mig så här på en gång.
Pizzan har jag visserligen inte smakat ännu, men den är i ugnen nu och det ser väldigt lovande ut!

Men nu får det vara nog med fixande för dagen tror jag, disken får vänta tills imorgon.
Nu ska jag sjunka ner i soffan men en pizzabit som sällskap och hålla tummarna för att det finns något bra att titta på på tv.
Och där blir jag nog kvar tills det är dags att sova om jag inte blir alldeles uttråkad.
Synd att jag inte har sällskap bara, ikväll hade det varit trevligt.
Men kommer antagligen somna väldigt tidigt ikväll så är knappast lönt ändå.
Får nöja mig med mig, och sämre kan man ha det.

Dagen

Idag har jag varit ute och gått i regn och snålblåst, halv snöstorm, och vårlikt solsken, så varmt att jag fick ta av mig halsduken och öppna upp jackan.
April på väg mån tro?

Har precis varit och spenderat mina sista kronor på diverse baktillbehör.
Bröd ska göras i alla fall, troligtvis pizza, och om ork och lust fortfarande finns kvar, chokladbollar.
Dessutom har jag redan diskat en omgång, och tvättat två.
Nästan så att det börjar bli hemmafruvarning på mig.
Men får väl se hur det går med bakandet först innan jag ger mig själv den stämpeln.
Det kan ju bli alldeles, alldeles....Fel... Eller inte alls, är också en möjlighet.

suck..

Ja, inte gjorde gårdagskvällen på stan någonting lättare.
Jag har inte precis välkomnat de hundra nya tankar och gamla känslor som dök upp.
Typiskt.

när släpper man en dröm?

Så mycket man vill, så mycket man önskar.
Tänk om det kunde vara så här?
Tänk om det går att göra annorlunda, bättre?
När släpper man hoppet, drömmen om något?
När man blivit överbevisad en gång? Två gånger?
Eller kan man aldrig någonsin släppa taget om de där tankarna helt?
Kommer skärvor av dem alltid finnas kvar?
Ett rum i hjärtat, fullt av allt det där som aldrig blev, allt som inte gick som man ville.
Ett utrymme som oftast inte gör något väsen av sig, men som vissa dagar, när vinden viner utanför fönstret, gör sig påmint.
När man ligger i sängen, med Winnerbäcks musik i skivspelaren, och med hans texter på ett papper i handen.
Då, då kommer drömmarna tillbaka, om och om igen.

...

Inatt har jag verkligen sovit uruselt! och drömmarna?
Hur fasen fick jag till dom drömmarna?!
Dom måste ju ändå ha något litet ursprung i något som rört sig i mitt huvud, och en del grejer/personer kan jag mycket väl förstå.. Men resten av handlingen?!
Det är verkligen inte saker jag går och tänker på...
Nono..

Men att vakna och gå upp ville jag inte heller, så jag stannade kvar i den där drömvärlden,full av kaos.
Är väl som jag sagt innan.
Drömt kaos är lättare att hantera än verkligt kaos.
Den här dagen lockar inte det minsta..

förvirrad..

Jag fattar inte..

Ibland vet man ingenting

Åh, jag vill så gärna skriva, det riktigt kliar i fingrarna, men i huvudet är det stopp.
Det känns som att där finns saker som vill ut, men det kommer inte så långt som till en medveten tanke om vad det är som vill ut, bara att det vill.
Jag kan inte ens säga hur jag mår idag. Det skulle kunna vara bra, men det skulle lika gärna kunna vara ganska så dåligt.
Jag känner någonting, men kan inte identifiera vad.
Och jag kan inte säga om det är förvirrande, jobbigt eller skönt att inte veta riktigt hur jag känner.

nyinflyttad!

Nu är flytten överstökad, internet installerat och jag känner mig hemma.
Trivs väldigt bra här, det är ett nytt liv, en ny början, en möjlighet att lämna kvar det jag inte vill ska vara en del längre.
Ledsamheten till exempel fick inte flytta med. Den får vara sorgsen utan mig i fortsättningen, för jag vill inte vara med mer.
Det här ska bli en glädjens vår!

I lördags kväll när jag packat upp och familjen åkt hem till halland igen, dök två av mina söta vänner upp här, med vin och sminkväska i högsta hugg.
Sedan drog vi iväg till Locus där vi dansade oss varma, trötta och lyckliga.
Och som för att ytterligare befästa att detta är en ny början, träffade jag på en söt pojke som jag eventuellt ska träffa igen i veckan, antingen för lite biljardspel eller serietittande i soffan.

En del tycker kanske att jag går för snabbt fram, att jag borde låta bli att träffa killar alls på ett tag, men jag kan inte känna så. Jag har faktiskt gått vidare, tro det eller ej.
Jag vet att det gått väldigt snabbt, men jag funkar så, jag kan inte gå runt och må dåligt bara för att det kanske borde vara så. Jag vill må bra, så jag väljer att göra det så snabbt jag kan, istället för att gräva ner mig i nåt jag ändå inte kan ändra på, och ärligt talat, inte vill ändra på heller. Inte nu längre.
Och dessutom är jag ju inte precis ute efter ett nytt förhållande, jag vill bara träffa nya människor, ha trevligt, och om jag har tur, få mysa lite i soffan framför tv:n med någon.
Jag kan omöjligt se något fel i det.

Imorgon

Nu har jag packat ner det mesta som jag inte behöver imorgon när jag vaknar(kaffebryggaren är till exempel inte nedpackad än).
Jag kom hem efter jobbet 22.15, så det har gått ganska så snabbt ändå.
Men jag har verkligen fått tvinga mig själv att sätta igång, och att fortsätta. Vill inte riktigt packa ner livet jag haft i den här lägenheten än.
Det känns nästan lite vemodigt på något vis.. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det.
Jag har tänkt på det när jag gått fram och tillbaka förbi killen jag bor hos, där han stått i bar överkropp och spelat skivor.
Jag har tänkt på det när jag bestämt vilket som ska med och vilket som ska slängas.
En viss tom champagneflaska bär det emot att slänga, väldigt mycket, men jag antar att den gjort sitt nu..
Jag blev påmind om aldrig mer, när jag plockade ur diskmaskinen, och när jag tog mina kastruller från köket. Nu kommer han bara ha en i lagom storlek kvar.
Jag är väl bara onödigt sentimental kanske, men det känns faktiskt inte så kul att lämna.
Klart det känns bra att tänka på vart jag ska ta vägen, och var jag ska packa upp mina saker igen.
Men att packa ner, det är inte roligt alls.

Kul..

Trött, trött trött. Gick på jobbet och längtade hem till sängen. Klockan tio, tänkte jag, då får jag åka hem och vila innan jag börjar packa!
Klockan 9 ringer min chef. Hej! kan du jobba på Maxi 15-21 idag?
Jaa, vad säger man, jag vill jobba mer, behöver tjäna mer pengar, har egentligen inte tid men vad gör det, jag kan ju packa ikväll när jag kommer hem (säkert...)
Så nu ska jag snart iväg igen.. jobba sammanlagt 10 timmar (minus eventuell rast sen) dagen innan jag ska flytta...
Blir nog bra imorgon tror jag, säkert pigg som en lärka och allt det där man säger.
Men, pengar är bra att ha, speciellt när man plötsligt kommer leva ungefär dubbelt så dyrt som vanligt..

Oj!

Kom på att jag har faktiskt inte gråtit på två dagar nu. Utan faktiskt mått bra, idag riktigt bra till och med.
Jag har gått till och från diverse spårvagnar, nästan varje gång med musik i öronen och ett litet leende på väg.
Jag har ju för sjutton hela världen till mitt förfogande!
Jag vet att det kanske är en klyscha, men jag tror uppriktigt på det. Jag kan göra vad som helst, dom enda begränsningar jag har är dom jag själv sätter upp.
Jag bor i Sveriges näst största stad, bara här finns massor av möjligheter, ett nästan oändligt antal vägar att gå.
Och framför allt så har jag en bra grund att stå på.
Goda vänner som ställer upp och finns där när det behövs, och som ger mig många glada skratt och gemenskap.
En familj som också gör allt vad dom kan för min skull.
Ett ställe att kalla "hemma", en trygg punkt att utgå ifrån och återvända till.
Och en person som känner mig bättre än de flesta, som visserligen inte finns i mitt liv just nu, och inte kan finnas i mitt liv än på ett tag. Men som jag hoppas kommer finnas där längre fram, någon som jag hoppas kunna få en ny relation till på sikt.
Men, det jag vill komma fram till är: Det här är ingen dålig värld,man kan göra så mycket utav det här livet, och jag vill ta vara på det.
Riktigt hur vet jag inte än, men det kommer att visa sig.

jag är allt bra skötsam jag

Idag ringde min chef igen, och han hade talat med butikschefen i en annan affär jag jobbat i.
Och dom var supernöjda med mig! Vilket så klart resulterar i att min chef blir supernöjd, och han sa att det kommer bli mer jobb för mig framöver än det varit hitintills, och på nya arbetsplatser. Så kanske, kanske att ekonomin kan klara upp sig lite också, så att jag inte bara har råd att bo utan leva också, hade väl varit toppen?

Nu har jag dessutom fått nyckeln till lägenheten, beställt bredband, fixat med försäkring och varit så duktig så. Packat har jag däremot inte engagerat mig jättemycket i ännu, vet inte vart jag ska börja..
Och snart ska jag iväg och utklassa (in my dreams) flickorna i biljard. Roligt!

nu kan jag äntligen börja packa..

Åh,underbara dag!
Började visserligen sisådär med dålig sömn efter 03.30, och magont när jag var tvungen att gå upp.
Sedan satte jag mig på tåget mot Falkenberg, där mamma, moster och morbror mötte upp med bil, och sedan vidare till Ullared och Gekås.
Härligt att träffa mamma igen, man saknar allt dom där hemma ibland..

Sedan ringde dom från jobbet, och sa att en butik speciellt hade frågat om jag kunde komma och hjälpa till en dag, så måste ha gjort ett bra intryck där, kan aldrig vara fel.

Och bäst av allt... Jag har äntligen blivit godkänd för lägenheten! göttgöttgött!!
Så imorgon är det jag som susar iväg efter jobbet för att skriva kontrakt och få nyckeln till min, jaa min, lägenhet!
Och om det inte händer något, som att världen går under eller så, så går flyttlasset (litet men räknas ändå) på lördag.

Och, får inte heller glömma, grattis L och M till er lilla Evelina som anlände till världen i morse. Jag är så glad att allt gick väl den här gången! Jag kommer snart och hälsar på er, det lovar jag.

Happy happy :D

En annan del av världen

Så olika två dagar kan vara, så olika tankar om dyker upp, som i två parallella världar.
Om man bara ser till ytan, alldeles lika, om man ser till insidan, något helt annat.
Idag har jag kunnat se fram emot saker.
Jag har känt att det här kommer bli riktigt bra, bara vissa saker reder ut sig (som flytten till exempel).
Jag har på ett annat sätt kunnat se de saker som inte varit bra, de saker som inte kunnat leda oss någon annanstans än hit, inte med all vilja i världen.
Jag vet att jag kommer få dagar igen när jag är tillbaka i den andra världen,många sådana.
Men att denna världen börjar veckla ut sig känns hoppfullt.
Det kommer bli bra till slut tror jag.

bättre

Jag ville verkligen inte vakna idag, för jag var så rädd att idag skulle bli som igår.
Men jag verkar faktiskt stabilare, mindre känslig idag, så jag hade nog inte behövt vara nervös.
Jag kan inte hantera mig själv när det blir så mycket som igår, det blir helt enkelt inte många rätt, och så får jag skämmas efteråt när jag lugnat ner mig.
Inte så att jag inte tycker att jag har någon rätt att bli upprörd, för det tycker jag, men jag behöver tänka mig för vart jag riktar det, och på vilket sätt.
För jag vet mer än väl att även om lusten att såra är väldigt stark just då, så kommer jag inte må bättre av det, för jag står verkligen inte ut med att göra människor varken ledsna, besvikna eller sårade. Jag mår ofrånkomligen ännu sämre efteråt.
Och när det går ut över människor jag träffat två gånger i hela mitt liv, ja, då är det uppåt väggarna fel, även om det är någon jag inte tycker om.

Jag visste inte att jag hade det här i mig, och det skrämmer mig.

Påminnelse till mig..

"..You may feel alone, when you're falling asleep
And everytime tears roll down your cheeks
But i know your heart belong, to someone you've yet to meet
Someday you will be loved..."

Känslostormarnas dag, det är idag det.
Ingenting har känts lagom mycket,varken bra eller dåligt, utan allt har varit 10 gånger starkare än normalt.
Och det har resulterat i våldsam gråt, höga skratt, stark irritation och ren elakhet från min sida.
Känns inte speciellt bra, jag vill inte vara sån, jag brukar inte vara sån...

Jag trivs inte med att vara så mycket, jag tycker mycket bättre om att hålla saker på en lite jämnare nivå, kanske att jag missar den där otroliga glädjeruschen, men jag slipper samtidigt bli så ledsen att det värker i hela kroppen, och behöver inte bli så arg att jag sårar människor i ren illvilja.
För idag har jag inte varit trevlig, nej, flera stycken av de som känner mig bäst har fått ta smällar på grund av mitt überdåliga humör. Det gäller också för människor jag knappt känner.
Idag har jag verkligen varit en tickande bomb, som dessutom detonerat ett par gånger.
Vad är det som har hänt med mig?
Jo, det vet jag ju, det är flera faktorer som spelar in, som stressar sönder mig inifrån och ut, som gör mig osäker, ledsen, arg, trött och sorgsen.
Men varför låter jag mig påverkas på det här viset, varför kan jag inte skaka av mig som jag alltid gjort förut?
Jag har verkligen förändrats det senaste året, öppnat upp, på gott och ont, och ibland undrar jag om det verkligen varit värt det.
Men jag vet ju egentligen att det är värt det, att låta någon komma så nära, att få vara så nära, det kan göra förbannat ont, men samtidigt ger det massor av glädje och gemenskap.
Det är bara så svårt att komma ihåg ibland, ibland vill man bara stänga till om sin värld igen, men den möjligheten finns nog inte längre, inte när man upplevt motsatsen.
Jag överlever, men den här dagen har varit nästan outhärdligt tung..

Oj vilket solskenshumör jag är på idag då...inte..
Sur, sur, sur.. Som ett åskmoln med tandvärk (?!) ungefär.
Pms någon?
Eh,jaaa..

Borde nog ha en varningsskylt tror jag..
"Caution, do not mess with me today"
Typ.

I'm going back down...

Jag som mådde så bra efter gårdagskvällen..
Jag fick en beundrare på gretas igår, och uppmärksamheten och komplimangerna gjorde mig gott, fick det att kännas lite bättre, lite mindre hopplöst, lite mindre svårt att gå vidare.
Och det kändes bra idag också, tills han skrev till mig på msn vill säga.
Han fortsatte med sina komplimanger, men det enda jag kunde tänka var att jämföra hur klumpigt han uttryckte sig i jämförelse med dig.
Du vet så väl hur du ska uttrycka dig,både i tal och i skrift, och det du sa eller skrev gjorde mig alltid så glad.
Så när nu någon skriver på ett så mycket sämre sätt (i alla fall i mina ögon) blir det en sån besvikelse, för jag vet hur vanligt det är.
Dessutom är det inte så intressant när killar är för intresserade med en gång, det är alldeles för många som inte klarar ut den där balansgången med att visa intresse på en lagom nivå.


Det är nog för tidigt för beundrare, och det är ju inte speciellt konstigt egentligen.
Glädjen man känner är alldeles för kortvarig, och så blir man ännu mer ledsen än man var innan.
Men samtidigt vill man ju få lite uppskattning.. Bara litegrann..

Söndag

Lite huvudvärk idag, helt och hållet självförvållat för igår var det party.
Kvällen började inte så bra då killen jag bor hos hade sina jobbarkompisar över på förfest, jag och min kompis trivdes inte med sällskapet, och dom spelade låtar som tog fram minnen och fick mig att börja gråta en skvätt..
Som tur var drog dom vidare väldigt tidigt, och vi fick kontrollen över vilka musikvideos som skulle spelas, drack vin och åt melon. Och stämningen höjdes, och vi blev åter sugna på att gå ut, vilket vi gjorde.
Vi gick till gretas (ja,gay-klubben), drack tequila och dansade uppe på bänkarna längs med dansgolvet, träffade trevliga människor och hade allmänt väldigt trevligt.
Vi var båda överens om att vi gjort rätt i att gå ut även fast det kändes fel och tungt i början.
Jag tror inte att mycket överträffar gretas dansgolv när det gäller att glömma för ett par timmar.
Det är glädje och tokdans och man behöver aldrig känna sig ensam, alla kan dansa med alla...

In my head

Jag tror inte det finns nånting som kan göra en så nervös, sårad och rädd, som ens egen fantasi.
När man ingenting vet, hittar hjärna på den ena sanningen efter den andra, och mer och mer obehagligt blir det.
Något som börjar som en liten fundering växer och får oanade proportioner.
En oskyldig undran förvandlas till den största farhåga.
Man kan driva sig själv till vansinne med såna tankar, till ingen som helst nytta.
Men det är som att dom har en egen vilja, en egen värld i mitt huvud där det kan härjas vilt.
Där allt man inte vill vara med om, blir till obarmhärtig sanning, oavsett hur det ser ut i världen utanför min fantasi.
Det kan vara så att det är som i mitt huvud även utanför, det kan vara så att jag är alldeles ute och snurrar. Vilket som så är det jobbigt att inget få veta.
Sanningen kan göra ont, men då behöver man i alla fall inte grubbla på om det bara är man själv som är knäpp, eller inte.

RASTLÖS!

Det där lilla sticket av ilska höll då inte i sig länge.
Väldigt snabbt förbyttes den till rastlöshet, men eftersom att jag är så galet trött (till den grad att jag inte kan sova) orkar jag inte göra speciellt mycket för att bli av med rastlösheten. En tur ner till affären har det blivit, men sen då?

Jaja, helgen är räddad i alla fall, stooora planer på g.. jojo.. Så då ska jag nog slippa ifrån rastlösheten, bli distraherad och få terapiprata lite.

(Jag vet att bloggen har fått en väldigt nedstämd, tråkig ton nu, men det är mycket som måste ut, och skriva är ett bra sätt, det blir nog snart mer uppåt igen)

ingen toppenvecka precis

Förbaskade fastighetsbolag! Nu när dom till sist var anträffbara så hade dom inte "hunnit" kolla mitt papper än och kommer inte hinna göra det förrän i början på nästa vecka, vilket alltså betyder att jag inte kan flytta in på lördag. Så glad man kan bli. Jag vet inte ens vad det är dom måste kolla? Att han får lov att hyra ut i andra hand är redan klart, det är bara jag som ska "godkännas". Godkännas? Det är ju ändå han som hyr ut till mig som har ansvaret för att jag sköter mig. Suck..Pappersarbete..

Morgonen har annars varit rent djävulsk, gått och lipat en massa på jobbet idag, när det blev som värst fick jag smita in på toan en stund och lugna ner mig, kan ju inte skrämma bort kunderna från butiken med mitt tårstrimmiga ansikte. Trött som jag vet inte vad har jag också varit, med påsar under ögonen ner till knäna ungefär.
Men sen ringde då han och berättade att jag inte kan flytta in ännu, och sedan ringde jag mamma efter jobbet och berättade om dels det, och dels om vad som hänt i tisdags.
Oh vad jag har dragit mig för att göra det, hon menar alltid väl, men det hon säger för att trösta kan bli så väldigt fel att jag blir sur på henne istället. Men idag funkade det, jag berättade allt jag inte berättat förut, jag grät och lyssnade, och när vi lade på, då kände jag det...
Ilska som kom krypande, inte jättestarkt, men jag har inte gråtit sedan dess iaf.
Och ilska i det här läget är bra, mycket bra. Det brukar resultera i produktivitet och jävlar-anamma. Och det är precis vad jag behöver nu för att inte trilla längre ner i den svarta, svarta grop jag är i.
Om inte det här vänder snabbt igen, ska jag nog hinna få gjort en massa såna där tråkiga saker som jag annars drar mig för att ta tag i.
Det är bra.

Hur är det tänkt att jag ska kunna jobba?
Om någon börjar prata med mig kommer jag att bryta ihop.
Och det är inget vidare att börja gråta på jobbet, jag vet, jag har gjort det förr.

halv fem..

..på morgonen, jag ska iväg och jobba och är så trött efter en närmast sömnlös natt att jag mår illa..