jag,enligt tjejgänget

Hemlig
Djup
Försiktig
Lurig
Fiffig

När telefonen ringde innan kände jag ett jobbigt tryck över bröstet, men efter att ha svarat, och hört dig säga några få ord, så lättade allt.
Tänk, att i alla tänkbara situationer, så kan din röst rädda mig.
Det är den, och inget annat, som är den bästa medicinen.

imorgon, nu tack.

Så sent som igår kväll sa jag att jag inte får bakfylleångest. Å andra sidan var jag inte helt nykter när jag sa det.
Och nu börjar jag undra över om det inte var ett lite, så att säga, osant påstående.
Jag mår inte dåligt rent fysiskt, lite trött och så men annars absolut ingen fara.
Men humöret är det inget vidare med. Det är en sådan dag då minsta motgång troligtvis skulle orsaka en syndaflod av tårar.
Jag skyller på alkoholen.
Nu går jag och tar en lång dusch. Sedan tänker jag gömma mig under täcket med en bok och lite chips.
Just idag är det nog den bästa medicinen tror jag. Det, och att sen gå och lägga sig tidigt, slippa ifrån idag, och vakna upp till imorgon istället.
Det verkar bra.

busskurs-frukost

Vakna upp och komma på att det behövs åkas iväg i värmen för att handla frukost.
Det kan faktiskt bli väldigt bra, väldigt onyttigt, och dyrt, men bra.

Vi hoppade på bussen, och begav oss iväg till Focus.
På Focus, precis vid kassorna, stod ett kylskåp. I kylskåpet fanns glass. Från Ben&Jerrys. Med cookiedough. Motstå det den som kan.

Sen missade vi bussen tillbaka, 20 minuter kvar tills nästa gick. Och man vill ju inte att glassen ska smälta.
Lösning på det problemet?
Man går in på närmsta bensinmack, frågar snällt om man kan få ta två plastgafflar, ler stort och tackar, går ut och sätter sig i en busskur och börjar äta på glassen,direkt från burken.

Inte precis en everyday-breakfast, men ibland får man lov att göra så ;D

Jag-är-bra-boken

Varje kväll innan jag går och lägger mig försöker jag skriva ner tre saker som jag har gjort bra under dagen, tre saker jag är tacksam för, och om det är något jag vill ha hjälp med.
Vissa dagar är jag bättre på att komma på undanflykter än att faktiskt skriva.
Vissa kvällar har jag inte tillgång till papper och penna, men då försöker jag tänka tre saker för mig själv istället.
En del tillfällen är det jättelätt att skriva, vissa dagar känns så händelselösa att det är nästan omöjligt.

Men, faktum är, att om jag skrivit kvällen innan, så känns det bättre att vakna upp dagen efter, lättare att sätta sig på vagnen till jobbet, och inte så svårt att hålla peppen uppe.

Kanske har det bara blivit några lyckoträffar nu,eller så gör det faktiskt skillnad.
Vilket som är det inte så väldigt tidskrävande, och jag kan aldrig tänka mig att det är dåligt att tänka på vad man är tacksam för, och att komma på saker man gjort bra under dagen.
Så jag tänker fortsätta skriva.
Och försöka sluta med undanflykterna.

Kvällssol på en balkong. Folköl. Lite vattenpipa. Slapp musik i bakgrunden. Härliga människor.

Jag tror bestämt att sommaren är här!

Framtidsdrömmar

Ett hus, ett hem, på landet. I närheten av hav eller sjö.
En trädgård, egenodlade örter, bär och grönsaker.
Ett par underbara, söta katter.
En mysig uteplats där man kan dricka sitt morgonkaffe, och grilla sin middag.
Avskildhet men inte ödslighet.
Ett eller två små busfrön så småningom.
Mening.
Och, viktigast av allt. Att få dela mitt liv med den jag älskar mest.

Detta kan jag fantisera om när jag inte kan somna, när jag känner mig lite nere, eller sitter på vagnen och har tråkigt. Min framtid ska bli fantastisk.

Me like!

Bouncing off clouds (låt nr 2)

Catch you

låt inte ditt dåliga liv gå ut över mig,hörru!

Jag blev så ledsen innan ikväll. Orsak: en av västtrafiks chaufförer.
Jag satt på busshållsplatsen och väntade, och när jag såg bussen komma längre bort, reste jag mig och gick fram dit bussen alltid stannar annars, där bussen ska stanna.
Bussen saktade in, men istället för att stanna, som en busschaufför ska göra när han kommer till en hållplats där det står någon och väntar, fortsatte han att sakta rulla framåt cirka 20 meter så att jag var tvungen att gå efter, osäker på om han skulle stanna alls eller bara gasa iväg efter en stund.
Redan där var det ju väldigt förudmjukande. Behöva gå bredvid bussen medan resten av passagerarna stirrade.
När f***-chauffören till sist stannade, på ett övergångsställe, blockerandes en parkeringsinfart, var jag framme vid dörren fem sekunder efter att dörren öppnats, och det jag möts av när jag kommer in är ett väldigt otrevligt "rör på dig!".
Jag blev så chockad att jag inte visste vad jag skulle svara så jag gick bara in och satte mig, tyst och med tårarna på väg.
Men det första jag gjorde när jag kom hem var att skicka iväg ett klagomål till västtrafik.
Jag är inte typen som i första taget klagar på saker, men det där var oacceptabelt, och fick mig att känna mig väldigt liten och utsatt.
Och jag förtjänar inte att känna så.