Det är inte alltid så roligt att få veta mer om världen och hur den funkar.
Inte alltid så kul att se bortom meningslösa rubriker om tv-bönder och kändis-wannabees.
Att journalister ens kan nedlåta sig till att skriva om sådant, när dom istället kunde öppna ögon, visa upp det som inte vill visas upp, upplysa om sådant som faktiskt påverkar oss.
För inte påverkas vi av att robinson-Robban varit i ett krogslagsmål, om man inte är den som han slogs med, inte av att bonde-Fredrik aldrig haft en tjej, och inte av om två av idoldeltagarna har en romans eller inte.
Det känns inte så väsentligt, viktigt för de som är inblandade, men inte för de miljoner människor som läser tidningen.
För det läses ju det gör det, och tidningar kan använda det som försvar bäst dom vill. men då ska dom inte kalla det nyhetstidningar utan skvaller- och hittepå-tidningar, för viktiga nyheter är det inte.
Och alla bantningsartiklar och otrohetsartiklar och så-här-vill-din-partner- att-du-ska-vara-artiklar och jag vet inte vad.
Vad gäller bantning, behövs det, prata med en expert som kan utgå ifrån dig istället för att läsa i aftonbladet, och när det gäller relationer, så ett litet tips..man kan prata med varandra :O

Så, det var mitt lilla utbrott för dagen.

tillbaka igen

Det blev ett väldigt långt blogguppehåll för mig. Trodde faktiskt inte att jag skulle börja skriva här igen, att jag inte hade mer att skriva om.
Men nu har suget börjat igen, hur länge det varar kan jag inte svara på, kanske blir det bara detta inlägget, kanske blir det regelbundenhet igen.
Kanske är det inte ens någon som kommer ihåg adressen hit längre, kanske kommer ingen märkar att jag börjat igen, men det är ju ändå mest för min egen skull, även om det är roligt med respons.
Vi får se hur det här utvecklar sig, vi får se..

Det verkar som att många har det lite tufft just nu.
Det är förändringar av olika slag, eller som i mitt fall brist på förändringar.

Vissa saker har man sig själv att skylla för, för att man inte tagit tag i det för länge sedan, och andra saker ligger utanför ens kontroll.
Den enda tröst jag kan komma på då, oavsett hur läget är nu, är att man kan ta kontroll över hur det ska bli framöver i alla fall.

Jag kan engagera mig i att hitta ett arbete att ersätta mitt nuvarande skitjobb, som ger mig ångestattacker, med.
Jag kan hitta en ny lägenhet att byta ut min skokartong, som ibland ger mig kvävningskänslor, mot.
Jag kan se till att få tid och ork att ha ett socialt liv dessutom, inte jobba, sova, äta, jobba, sova, äta, dag ut och dag in.

Saken är den att jag märker att det börjar bli akut att fixa till mitt liv nu, ju längre tid det går, desto längre ner sjunker jag, och det blir svårare och svårare att få till orken och peppen.
Jag vill inte sjunka längre nu, nu är det uppåtgång som måste gälla.
Det är svårt, och jag vet inte hur, mer än att ett nytt jobb är ett måste, måste, måste.
Vilket jobb jag vill ha istället? Jag har inte en aning, jag vet varken ut eller in och att läsa platsannonser ger absolut nada, nothing, nichts.
Det är försäljare hit, och tidningsutdelare dit. Provisionslön, provisionslön, provisionslön.

Jag vet inte vart jag ska få min inspiration riktigt, men någonstans måste den ju finnas, jag får bara inte ge mig den här gången.
Den här gången är det min tur!

oh my god...

Vad f-n är det för fel på folk?!
länk

Imorgon är det jag som ger mig ut på jakt efter en symaskin!
Så håll tummarna för att jag kan lokalisera en i en prisklass mitt kontokort kan hantera.
Jag är så sugen på att sy kläder nu att det bara kliar i fingrarna!
Det lite trista är ju att när man ansträngt kontokortet till bristningsgränsen med en symaskin, ska det köpas tyg och nålar och jag vet inte vad. Men man får ju börja nånstans, och på fredag är det löning. Då tror jag att det är okej att sno lite från sparkontot fram tills dess.
Men sen kommer ju ytterligare ett litet bekymmer.
Vad ska jag börja med? Har ju flera olika saker jag vill prova på!
Men, jag antar att jag får ta det beslutet när det blir aktuellt :)

Ibland kan det vara oerhört skönt och avslappnande att gå ut och dansa med en god vän, till elektronisk dansmusik, en torsdagskväll, efter en hel dags arbete...

uhhh..

Gick så där med mina föresatser att hålla mig vaken igår.
Och med mina föresatser att gå upp tidigt idag. Jag drömde ju så spännande! Inte kan man överge spännande drömmar!

Men, nu är jag tröttare än någonsin och har huvudvärk, och då fick jag inte ens veta hur drömmen slutade. damn.

..så jag kämpar vidare...

Klockan är nu halv tio på kvällen och jag har tillbringat de senaste två timmarna med att motstå kuddens lockrop.
Jag skulle ju kunna gå och lägga mig nu egentligen, men jag känner mig själv för väl.
Börjar inte jobba förrän klockan elva imorgon nämligen,vilket alltså innebär sovmorgon, och jag vet, vet, att den kommer utnyttjas till max oavsett när jag går och lägger mig.
Det betyder alltså att om jag somnar nu kommer jag få en rejäl överdos av sömn, vilket i efterhand inte brukar bli så lyckat...

såhär i semestertider...

Det här är helt otroligt, nästan galet.
jag ska få vara LEDIG MINST FYRA DAGAR I STRÄCK!
Min chef har precis kommit tillbaka efter sin semester och var på solskenshumör idag.
Och när jag då nämnde att jag börjar känna mig lite sliten, så var det klart att jag skulle få lite ledighet och vila upp mig.
Yeay!

A sign of fear

Ibland, plötsligt och utan förvarning börjar allt kännas meningslöst.
Jag kan ha haft en toppendag i övrigt,men plötsligt deppar jag ihop fullständigt, och vill egentligen bara gråta, eller eventuellt sova, så att jag slipper känna.
Oftast börjar jag inte gråta, det stannar vid en klump i halsen av något obestämbart.
Det blir svårt och ointressant att äta, all initiativförmåga försvinner, och om det inte var för att jag inser att det bara förvärrar,hade jag gärna suttit och bara stirrat på någon obestämbar punkt framför mig.

Det dök upp idag.
Och faktum var att jag och pojken pratade om just detta symptom igår kväll.

Vi har fått en lägenhetsvisning på söndag, vår första, och plötsligt blev allt så verkligt.
Inte bara en framtidsdröm längre, utan något som händer nu.
Hela dagen på jobbet har jag bara varit glad, men när jag slutade jobbet snurrade det till i huvudet, och det jobbiga började.
Inte så farligt idag som det kan bli, utan mer ett störande moment som gör att jag tappar lusten till det mesta.

Men som tur är får man lov att vara lite skraj för stora förändringar.
Att vara rädd är inte detsamma som att ångra sig.

på jakt efter ett hem

Så var man inne i söka-lägenhetskarusellen på allvar igen.
Tröttsamt, ständigt pirr i magen så fort telefonen ringer, irritation och nervositet när man ringer upp efter nån minut och ingen svarar på hela kvällen, är chansen borta?

Men denna gången är jag inte ensam, delat ansvar känns skönt, delade drömmar är härligt.

Suppose I never ever met you
Suppose we never fell in love
Suppose I never ever let you
kiss me so sweet, and so soft
Suppose I never ever saw you
Suppose you never ever called
Suppose I kept on singing lovesongs
just to break my own fall

Ett mysterium

Vad är det egentligen som gör att två människor kan fastna för varandra på det faktiskt mycket underliga sätt som man gör när man blir kär?

De personliga egenskaperna säger många, men jag kan slå vad om att just dom egenskaperna man uppskattar så mycket hos den andre har man redan stött på hos så många andra innan, utan att ha uppmärksammat det ens närmelsevis så mycket.

Utseendet då? Samma sak där, man har utan tvekan träffat någon som har varit sötare, snyggare, vackrare förut, men ingen kan mäta sig med den man älskar, inte egentligen.

Dom där små sakerna då, dom små speciella, personliga sätten att göra saker på som man inte märker från början, utan som man bara ser fler och fler av, ju mer man lär känna varandra?
Det där sneda leendet, den där entusiasmen inför vissa saker, sättet att kramas, smeka.
Hur personen ser ut när han/hon koncentrerar sig djupt på något, när han/hon sover.
De små, för omvärlden nästan osynliga, sätten att visa omtanke, välvilja.
Eller kanske hur personen får en busig glimt i ögonen för att i nästa sekund kittla en tills man tappar andan av skratt.

Vem vet?
Inte jag.
Jag kan bara gissa, eller strunta i det, för vad spelar anledningen egentligen för någon roll?
Man vet att man älskar, det kan få stanna vid det.

jag skulle vilja skriva en kärleksförklaring till min D, här och nu, men orden räcker inte till...

Att ta sitt jobb på för stort allvar

Inatt vaknade jag till av att jag pratade i sömnen. Pojken som var vaken undrade vad jag sa.
Det jag åtminstone tror att jag sa var en ostsort.
Jag har nämligen jobbat i delikatessdisk senaste veckan och håller på att lära mig ett stort, stort, stort, antal olika pålägg.
Men i alla fall, när D undrade vad jag sa kom ett strålande resonemang från min sida.
" jag kan lika gärna lära mig all ostsorter nu när jag ändå sover.."
Någon tyckte att det var lite smått lustigt, men jag tyckte allt var glasklart och somnade om..

en snedvriden bild av mig själv

Jag är inte alltid så nöjd över vem jag är som jag borde.
För någon dag sedan kom jag ett steg närmare förklaringen till varför.
Det var pojken som berättade att i princip alla av dom han känner som har träffat mig har lämnat liknande omdöme.
Söt och härlig, men inte alls som alla andra, speciell, på ett bra sätt.
Och dom där orden, "inte som alla andra" sved verkligen till, orden som följde, "på ett bra sätt" försvann i sammanhanget och blev obetydliga.
Dom där fyra orden lyste som i neon framför ögonen på mig och var omöjliga att ignorera.
Jag behövde inte fundera så länge över hur det kom sig.
Förklaringen kom ganska så snabbt och enkelt när jag till sist, efter många år, såg på saken från rätt perspektiv.
Jag har helt enkelt så länge haft som mål att smälta in, att vara just som alla andra, att jag inte ens reflekterat över att det kanske är dumt, att jag inte tjänar ett dugg på att försöka vara något eller någon jag inte är.
Och dom där fyra orden bekräftade att jag inte hade lyckats uppnå det målet, som jag visserligen inte ens varit så medveten om att jag haft, men som ändå varit en stor del av min tillvaro.
Att ha blivit utsatt för mobbing och utanförskap sätter sina spår, och även om jag oftast inte vill tro det, så finns det fortfarande kvar.
För varför skulle jag känna att jag behöver förändras och bli en i mängden, om inte för att det var vad jag på ett omilt och elakt sätt fick veta behövdes under skoltiden?

Människor är inte alltid så bra på att hantera det annorlunda, och de annorlunda inte alltid så bra på att hantera andra människor, så självklart blir det fel ibland.
Men ändå, om man är "inte som alla andra, men på ett bra sätt", varför försöka dölja det?

Jag har en nära vän från gymnasietiden.
Hon träffade en kille i andra änden av landet och flyttade till honom efter endast några få träffar förra året.
Tyvärr tappade vi mycket av vår kontakt då men jag anser henne fortfarande vara en av mina bästa vänner.
Försökte få tag på henne i förra veckan men utan lyckat resultat, så jag gick in på hennes sida på en community, för att se om där varit någon aktivitet det senaste. Hon har inte varit inloggad på flera månader men i hennes gästbok hittade jag ett inlägg från hennes kusin. "Grattis på bröllopsdagen.."
Kan det vara så att jag har missat en av de kanske största upplevelserna, i en av mina bästa vänners liv på det viset? Inte fått veta något varken före eller efter så att jag kunnat gratulera?

Jag måste erkänna att jag upplever lite blandade känslor just nu, först och främst är jag glad att hon har hittat den hon vill dela sitt liv med, men jag känner mig också lite bortglömd.
Har vi glidit ifrån varandra så mycket?

Jag blir verkligen galen på det här ständigt gråa som är utanför fönstret.
Man blir trött, håglös och deppig, även om man inte har något att deppa över.

Ge mig solsken, ge mig lite färger därute!

Dagen-efter-ångest, regn och genomgrått på himlen.
Lägg där till sitta i en hemköpskassa och le i sex timmar så har ni min dag i ett nötskal.
Som tur var blev det bättre nu framåt kvällen, tänk vad lite telefonpratande och godis kan göra!

Dagen-efter-ångest ja..Var på Glory boat igår, eftersom att pojken spelade skivor där (skryta,skryta :P).
Hade tänkt mig att möjligtvis dricka en öl, och att vara hemma innan 00.30 åtminstonde.
Det gick inte jättebra på någon av punkterna.
Dessutom fick jag ofrivilliga duschar under kvällen då arrangörerna hängt upp laddade vattenpistoler i taket,som folk blev väldigt förtjusta i, ett grymt få-igång-festen-trick, det ska erkännas, men blött.
Men jag hade trevligt, och som tur var ringde dom inte om jobb klockan 07 som dom mycket väl hade kunnat göra, utan 10:30, och då hade jag ju hunnit sova mina timmar, även om jag av andra anledningar inte var jättepigg på att gå utanför dörren, än mindre ur sängen..

På äventyr med D&D

Ibland går jag och älsklingen ut på promenader utan självklara mål och utan att egentligen riktigt veta vart vi kommer hamna och hur vi ska ta oss vidare därifrån.
Igår kväll begav vi oss ut till Röda sten, och bara att ta sig dit var ett projekt i sig, då inga vagnar gick som dom skulle.
Vi började i brunnsparken, men då det var ganska lång väntetid promenerade vi bort till domkyrkan. När vi kom dit var det plötsligt ännu längre väntetid, så vi gick vidare till Grönsakstorget, och väl där såg vi på skärmen i väntkuren hur minuterna kvar till nästa vagn gick åt alldeles fel håll, istället för att minska blev dom fler och fler.
Och eftersom att det var en fin kväll, och det är tråkigt att stå och vänta, började vi promenera bort till Järntorget.

Väl på Järntorget stannade vi och väntade på en vagn, som när vi satt på den, plötsligt svängde av åt "fel" håll. Den skulle av någon anledning som jag inte kunde höra via högtalarna köra ett annat håll. Så vi hoppade av, och tog en vagn som kom strax efter, och som gick dit vi skulle lite snabbare.

Vi kom fram bra mycket senare än beräknat, och det hade börjat skymma ganska så rejält, men promenaden längs med havet och bland gamla tegelbyggnader var härlig.
Sedan kom vi upp i ett bostadsområde, älsklingen trodde att han visste ungefär vart vi var och jag hade inte en susning.
Där började uppdraget att hitta till en hållplats så att vi skulle hinna tillbaka till brunnsparken innan sista nattbussen hem gick.
Turen var med oss och vi hittade en hållplats, med en väntetid på endast fem minuter.

Strax innan kl 01 var vi hemma och jag var mer än redo att slumra in.