min dag

Glad
Trött
Ledsen
Fnissig
Rädd
Gosig
Snyftig
Besviken
Vänlig
Snyftig igen
Lycklig

Ja, jag har allt hunnit med de flesta känslolägen idag... Och nu är jag helt slut

aldrig nöjd

Suck, först blir jag nere för att jag inte får jobba så mycket som jag hade hoppats, tycker att det är jobbigt att ha så lite pengar, och hur ska jag klara mig osv.
Sedan när dom ringer och ger mig fler jobbtimmar, så känns inte det alls bra det heller.
Det känns bara jobbigt och som att det tar så mycket tid från mig. För börjar man klockan sex på morgonen är det inte bara timmarna man jobbar som försvinner, flera timmar på kvällen innan får man också räkna bort, bara för att man måste lägga sig så väldigt tidigt, och sen kan man nästan räkna bort tid från efter jobbet också då man är så trött att man bara somnar i soffan.
Sen var det ingen tid kvar.

Men vad är det jag vill egentligen? Jag vill ju jobba, men vill inte att det ska tid från annat. En svår ekvation att lösa. För att inte säga omöjlig.
Men bästa lösningen är nog att hitta ett jobb jag verkligen tycker är roligt, för då blir det ju mer att det tillför något än tar bort.

Ja, jag behöver hitta ett annat jobb.

ändrade planer

Idag skulle jag och älsklingen åkt ner till mina föräldrar och min bror i halland, och stannat över helgen. Umgåtts med dom och gått på fest, men blev lite sista minuten-ändringar. Han känner sig inte så kry, och som säkerligen de flesta vet är det inte så kul att resa då, då vill man vara hemma, antingen i sängen eller soffan.
Besvikelsen var först ganska så stor, och när jag ringde till mamma för att berätta hördes den även där. Hon hade planerat middagen efter vårt förmodade besök, men inte värre än att den också kan vänta till en annan helg, och nog i största allmänhet sett fram emot att få ha sin dotter hemma några dagar.
Jag hade först funderingar på att åka själv, men det hade ju inte blivit ens i närheten av vad jag önskat av helgen, hade ju sett fram emot att få åka hem med honom, och att åka själv hade nog mest blivit ett stort antiklimax. Nu blir lösningen att resan är uppskjuten till annan helg för oss båda två. Och kvällen kommer troligen innehålla film, chips, dip och mys..Tillsammans :D
Känns som en alldeles utmärkt lösning nu när jag har fått fundera lite på det.

Tillbaka från min promenad nu, det var skönt med lite luft, tyvärr hjälpte det inte ett dugg.
Upptäckte att min rastlöshet inte var av den fysiska sorten, det som behöver stimulans är resten av mig. Jag behöver få tänka, fundera, klura, lösa problem. Inte av korsordskaraktär eller liknande. Jag behöver något som jag faktiskt har någon nytta av senare också. Jag behöver göra något kreativt!
Tidigare i mitt liv har jag både målat och sytt kläder, klippt i inredningstidningar, ritat upp rum och möblemang. Jag vill något sådant igen. Jag mår dåligt av att inte ha något sånt att göra, jag behöver få vara kreativ. men nu vet jag inte var jag ska börja, eller med vad.
Det känns som att jag bara slösar bort min tid.

Åh denna rastlöshet! Den driver mig till vansinne, ger mig ingen som helst ro, får mig att må dåligt. Jag behöver göra något, NU!
Men tillsammans med rastlösheten bor min lathet, och tanken "äsch det är inget roligt att göra".
Dom borde inte få bo tillsammans dom där tre, dom borde separera, med omedelbar verkan!
Men just nu är det en röst som är lite högre än de andra två...
Jag får nog gå ut på en snabb promenad ändå, så kanske det känns bättre sen.
Jag hoppas det.

Wow..

Tänk om man hade uppfinningsrikedomen att skapa något sånt här eller det här

Balansgång

Jag har funderat lite. Och pratat lite. Om balans. Det finns ju överallt, eller behöver i alla fall finnas överallt, i allting.

Var snäll, men inte så snäll att folk kör över dig - balans
Ät mat, men inte för mycket, inte för lite - balans
Må bra, men ibland behöver man må dåligt också - balans
Tyck att du är bra, men bli inte för egocentrerad - balans
Bli arg, men välj dina strider - balans
Bry dig om, men kväv inte - balans

Överallt behöver man försöka få till en bra jämnvikt, ett mellanläge. Något som i alla fall jag tycker kan vara otroligt svårt. Var är lagom, och flyttar sig inte den punkten hela tiden, beroende på tid, plats och situation?
Inte konstigt att det så ofta kan bli fel då.
När allting hela tiden förändras, är vad man gör i varje situation en chansning, ibland blir något som var rätt igår helt fel idag, och något som var fel för en månad sen, det som passar bäst imorgon.
Att jag blir rädd för att göra fel är ju inte underligt, men det är väl något jag helt enkelt måste lära mig är ok.

maten

Det blev ju en bra dag det här!
Vakna upp (visserligen lite för tidigt för min smak) bredvid den jag älskar mest.
Hade visserligen lite smått ont i magen en stor del av förmiddagen,men det väljer jag att ignorera totalt i beskrivningen av min dag.
Sedan gick jag ut på långpromenad på gator och stigar jag aldrig varit förut, njöt av solskenet och hörde fåglarna kvittra.
Jag hade med mig min mp3-spelare men lyssnade inte på en enda låt, den kändes alldeles överflödig.
Gick inom mataffären på hemvägen, det är ett ställe jag har börjat uppskatta mer och mer det senaste, det finns ju så mycket att välja på om man bara kollar lite! Och framför allt, har lite fantasi.
Och jag är den förste att erkänna att jag inte är så bra på att utnyttja min fantasi när det gäller mat, för jag har alltid tyckt att det mest är ett nödvändigt ont, gott ibland, javisst, men inget jag vill lägga ner speciellt mycket tid på.
Men, jag känner att ett litet intresse så smått börjar spira, lite nyfikenhet.
Sen om det kommer leda någonstans återstår att se, kanske att det blir ett av mina kortvariga intressen, kanske att jag mött en ny kärlek.

:D

Vad bra jag har det egentligen.
Jag har en pojkvän som verkligen känns som den bästa.
Jag har lärt känna flera människor som gör mig glad, och som jag känner mig trygg med, de senaste månaderna.
Jag bor i en stad som jag verkligen tycker om (trots allt regn).
Livet är gött helt enkelt :D

mer..

Jag har klurat vidare på det jag påbörjade i förra inlägget.
Och det är nog inte så att jag inte vet alls vem jag är, att det jag trott innan om mig själv varit fel.
Det stämmer fortfarande, däremot så känner jag att där finns mer att hämta, att det finns saker med mig som jag av någon anledning tryckt undan, gömt för både mig och omvärlden.
Jag vet inte riktigt varför, men troligtvis av samma anledning som så mycket annat, rädsla, ovilja att sticka ut.. Eller nja, ovilja är inte riktigt rätt ord, jag skulle gärna sticka ut från mängden, men vågar inte.

Och jag vet inte riktigt vad, jag bara känner att där finns något, något som jag gärna vill rota fram, se vad det är för något.
Sen är ju frågan hur man ska bära sig åt, hur hittar man något sånt?
Meditation?
Är ju inte precis som när man inte hittar sina nycklar, att man kan leta igenom fickor och lådor.
Var ska man leta?
Och hur vet man om man hittar något?

En enkel fråga, eller?

Så många tankar en liten fråga kan sätta igång. Fick frågan innan idag när det var dags att byta samtalsämne: Vad tycker du om att prata om?
Ja, vad tycker jag om att prata om egentligen? Jag kunde inte komma på någonting. Jag har ingen hobby, jag har inget speciellt ämnesområde som intresserar mig väldigt mycket, något jag tycker om att leta mer information om, lära mig mer om.
Jag har till och med svårt att besvara frågan om vilken musik jag gillar.
Jag vet inte vad jag vill jobba med.
Känner jag mig själv över huvud taget? Har jag en aning om vem jag är?
Ibland så undrar jag.

Och om inte ens jag vet vem jag är, hur ska jag då kunna låta någon annan lära känna mig?
Någon aning måste jag ha, för människor har ju faktiskt lärt känna mig, och jag kan inte tro att jag bara hittar på en person för vännerna att bekanta sig med.
Men å andra sidan kanske det är precis det som alla gör, hittar på någon som man sen säger är jag. Men det känns som en konstig tanke, är ingen äkta då? Och vad är äkta?
Nej, jag kan inte tro att alla bara är en produkt av sin egen fantasi, även fast det nog till stor del kan vara så, och att man själv har mer makt över vem man är än man tror.
Men då är ju frågan vad den där andra delen av en själv kommer ifrån.
Arv? Uppväxt? Samhällets förväntningar och krav? En blandning?

Usch, hur lyckades jag krångla mig in i det här resonemanget, och hur ska jag ta mig ur det?
Fingrarna bara knappade på på tangentbordet, så det var bara att följa med. Jag har inte blivit ett dugg klokare av det här. Men det är nog något jag tänker fortsätta klura på..

chocking..

Ringde precis arbetsförmedlingen igen för att återigen försöka skriva ut mig, och döm om min förvåning när det inte var någon telefonkö, ingen alls!
Och när tjejen som tog mitt samtal sen visade sig vara riktigt trevlig och tillmötesgående, ja, det var nästan så att jag trodde att jag ringt fel..
Men det var ju en trevlig överraskning, hade gått och förberett mig på köande, dumma frågor och trist attityd och så fick jag raka motsatsen :)

Vardagsmagi

Vakna upp tidigt, känna närheten, krypa ännu närmre, somna om.
Vakna upp, inte längre så tidigt, men fortfarande närhet.
Flumma lite, framtidsdrömma.
Kaffe, köttbullsmacka, morgonrock.
Star Trek på tv:n, sista slurken kaffe.
Krama hej då i dörröppningen..
Mmmm... <3

Oops i did it again..

Jaha, nu har jag sovit bort eftermiddagen, igen!
Dock ensam den här gången :(
Inte alls lika trevligt som med sällskap, känns mycket mer slösaktigt med tid att sova själv..

Upp som en sol....

...klockan 04, för att hinna äta, dricka kaffe och fixa det nödvändigaste utseendemässigt innan vagnen, som ska ta mig till bussen, som ska ta mig till bussen, som tar mig till jobbet innan klockan 06, kommer.
Och det har faktiskt gått ganska så bra att ta sig upp, tror det är för tidigt (!) för att jag ska vara morgontrött, är ju inte ens morgon utan natt klockan 04 i mina ögon.
Eftermiddagen däremot, då är det ner som en pannkaka (för att fortsätta på rubriken). Oj vad jag blir trött. Igår "råkade" jag och älsklingen, som också släpats upp klockan 04, sova 3-4 timmar på dagen när jag slutat jobba. Större delen av dagen borta alltså.
Och ändå lyckades jag somna vid 22 på kvällen igen, trots att det högljutt tittades på south park i rummet bredvid..

Horoskop- skorpionen

Hittade en sida med horoskop, där stod väldigt mycket om varje stjärntecken men har valt ut delar av det:

"Skorpioner kan ibland vara svåra att lära känna. Innan de öppnar sig behöver de uppleva att det finns en viss nivå av tillit, och det kan ta litet tid. De skapar djupa, känslomässiga band till andra och släpper bara ett fåtal nära vänner inpå livet. Även tillsammans med dem håller Skorpionen en del av sig själv hemlig."

"Det är få i din omgivning som verkligen kan säga att de känner dig. Skorpionen är den olösta gåtan bland alla zodiakens tecken.
Du är mycket hemlighetsfull och röjer sällan dina tankar och avsikter. Ändå är du svår att förbise. Din styrka och vilja känns i luften. Du har en intuition som gör att du förstår alla andra utan att behöva ställa några frågor."

"Du som är född i detta tecken kan verkligen konsten att behärska dig och ditt känsloliv är tidvis underkastat den strängaste disiplin. Du låter känslorna gro, grubblar över dem och håller tillbaka, ja, riktigt går omkring och ruvar. Tills de plötsligt vuxit sig så starka att du känner dig mogen för det stora utbrottet. Och då är det fråga om starka laddningar."


Tja, eftersom att jag är skorpion stod där självklart mycket om hur elak och hänsynslös jag kan vara, men jag tror att jag låtsas som att jag inte såg det :P
Där stod en del som stämde i alla fall.
Tidsfördriv var ordet.

Längtar

Jag förstår inte vad som har hänt. Vi kan umgås hur länge som helst, och när vi sen har skilts åt längtar jag efter dig nästan direkt igen. Innan fanns det någon sorts gräns för hur länge vi kunde umgås åt gången innan det kändes som att det behöves en liten paus. Jag vet inte vart den gränsen har har tagit vägen nu, men den har definitivt skjutits framåt. Jag vill vara hos dig..


Jag har gått grundutbildningen för jobbet nu i veckan, och på måndag börjar jag jobba på riktigt..Klockan 06.00. Härligt för en morgontrött människa som jag.
Jag tror att jag är morgontrötthetens ansikte utåt, dess reklampelare. Usch..

telefonköernas dag

Puh..Jag som trodde att det var krångligt att vara anmäld hos arbetsförmedlingen och få pengar från alfakassan.Då hade jag ingen aning om vad som skulle komma när jag försöker gå ur.
Varför kan ni inte bara låta mig gå?! Måste jag slussas fram och tillbaka mellan era kundtjänster och sitta i telefonköer hit och dit? Vad handlar det här om egentligen, kontrollbehov? Allmän jävlighet?
Och att DU, som har som jobb att sitta på arbetsförmedlingen kundtjänst hela dagarna, har mage att antyda att jobbet jag lyckats få kanske inte var så mycket att hänga i granen.
Du har ingen rätt, och framför allt ingen anledning, att bete dig så.
Ska jag hellre vara arbetslös då? Tror inte det va...

<3

Jag har verkligen mått oförskämt bra senaste dagarna.
Tänk att man kan känna sig så lycklig!
Kärlek är magiskt..

lokalsinne någon?

Jag borde nog fått karta och kompass i julklapp istället för hushållsprylar, jag har ingen nytta av dom om jag inte hittar hem först.
Jag började i Munkebäck där jag varit på utbildning för nya jobbet, och när jag skulle hemåt vid 17.30 var jag visst så snurrig i huvudet att jag satte mig på fel buss..Och inte märkte det förrän efter 40 minuter ungefär, då började det kännas väldigt fel helt plötsligt. Till mitt försvar ska sägas att jag aldrig varit i den delen av stan innan vad jag vet. Jag trodde att jag var på väg till Eketrägatan, men hamnde mot Angered till (tror jag). Inte riktigt åt rätt håll om man säger så.
I alla fall så kom jag ju på det och hoppade av bussen illa kvickt. Det gick naturligtvis inga bussar tillbaka på evigheter så jag började gå, och gå. Tror minsann att det närmade sig minusgrader också, var halt och is på vattenpölarna.
Jag promenerade i ca 45 minuter (väldigt skön promenad faktiskt), hade min mp3, samma mp3 som distraherat mig så att jag inte märkte vart jag åkte visserligen, men kan inte skylla allt på den känner jag.
Sen kom jag till slut fram till en busshållsplats där det faktiskt kom en buss (!), och åkte med den till Gamlestadstorget, och därifrån med vagn till centralen. Sen fick jag springa lite också för att hinna med nästa vagn som till slut tog mig hem..Ett par timmar senare än väntat, men det spelade ingen som helst roll då. Så gott att till slut få fixa till lite mat till min stackars, väldigt hungriga mage och sedan sjunka ner i soffan med min tallrik.
Och ett stort glas juice.